Recension: The Sisters Brothers (2018)

Drömensemblen gör ”The Sisters Brothers” sevärd.

Joaquin Phoenix och John C. Reilly i "The Sisters Brothers".
Foto: TriArt

Film: The Sisters Brothers (2018)
Regi: Jacques Audiard
Manus: Jacques Audiard och Thomas Bidegain (baserat på en bok av Patrick DeWitt)
Med: Joaquin Phoenix, John C. Reilly, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed m.fl.
Genre: Western
Speltid: 2 tim 2 min

Den franska regissören och manusförfattaren Jacques Audiard ligger bland annat bakom pärlor som ”En profet” och ”Rust and Bone”. Hans första engelskspråkiga film är ”The Sisters Brothers” — en klassisk och välgjord westernberättelse, som inte bjuder på några större överraskningar.

Audiard kunde knappast bett om en bättre skådespelarensemble. Titelrollerna, bröderna Sisters, görs av Joaquin Phoenix och John C. Reilly, medan Jake Gyllenhaal och Riz Ahmed är birollsinnehavare. En sånär otänkbar drömcast som räcker väldigt långt.

Bröderna Sisters är ett par ökända prisjägare som jobbar för kommendören i Oregon i mitten av 1800-talet. John Morris (Gyllenhaal) jobbar också för kommendören, och han får i uppdrag att söka upp guldvaskaren Hermann Kermit Warm (Ahmed) för att sedan låta bröderna Sisters avsluta jobbet.

Längs vägen uppstår lite oväntade hinder och historien utvecklas till en form av katt och råtta-lek. En rätt spännande sådan dessutom, samtidigt som The Sisters Brothers också är ganska lättsam rent tonmässigt. Det ser ut som om skådespelarna verkligen njuter av att spela cowboys med hästar, hattar och hela köret. Det är lite glimten i ögat i stora delar av filmen, som om två timmars ren underhållning är allt den har att erbjuda.

Därför är det lite problematiskt när den stundtals försöker vara något mer än så. Karaktärsdrag kommer fram som försöker påvisa något betydligt djupare och mörkare än vad som egentligen passar in i en sådan här film. Den strävar efter att vara smartare än vad den behöver vara, vilket skapar en typ av identitetskrock. Detta till trots, får skådisarna verkligen utrymme att skina och det är ett nöje att få bevittna, även om Gyllenhaals dialekt ibland låter lite off (jag är dock ingen expert i ämnet ska tilläggas).

Det är en kul resa vi får följa med på, men det skaver lite längs vägen. Rent allmänt kunde klippningen varit smidigare; i mitten av filmen känns det som om vissa scener saknas, medan den sista kvarten känns överflödig. The Sisters Brothers är en smårolig western, som trots sina brister, är klart sevärd på grund av samspelet mellan några av världens skickligaste skådespelare.

   Betygssymbol för 3 av 5

About Filip Kruse 248 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.