Recension: ”Nightflyers” (säsong 1)

”Nightflyers” är en snygg men långtråkigt utdragen rymdskräckis om ingenting.

Maya Eshet i ”Nightflyers”. Foto: Netflix

Serie: ”Nightflyers” (säsong 1)
Skapare: Jeff Buhler
Med: Eoin Macken, David Ajala, Jodie Turner-Smith, Maya Eshet m.fl.
Genre: Skräck, sci-fi
Längd: 10 x 60 min
Distributör: Netflix

Jag är helt rätt publik för den här typen av tv-serie. Det känns som att det är med den meningen jag vill påbörja min recension av ”Nightflyers”, den av George R. R. Martin (”Game of Thrones”) skrivna rymdskräckisen. Ja, han skrev den blott 30 000 korta boken som tv-serien är baserad på alltså – för den 10 avsnitt långa (och utdragna) serien har han inte haft något att göra med alls.

Nu har jag visserligen inte läst Martins grundstory, men något säger mig att den inte var tänkt att adapteras på det här sättet. Men med det sagt, så är jag svag för serier och filmer som utspelar sig i rymden. När kanalen Syfy (som sänder serien i USA) bestämde sig för att lägga ned den tokhyllade rymdserien The Expanse för att göra plats åt Nightflyers, väcktes därför snabbt både pepp och förhoppningar.

Nästan lika omgående grusades alla dessa förhoppningar när jag (”äntligen”) fick ta del av det första avsnittet. Min tanke var inledningsvis att klämma hela säsongen i ett svep och släppa recensionen redan samma helg. Det visade sig bli en omöjlig uppgift, eftersom delar av säsongen suger livsglädjen ur dig likt ett svart hål.

Nightflyers handlar i korta drag om koloniskeppet ”Nightflyer”som med hjälp av en telepatisk människa ombord hoppas kunna kontakta en mer utvecklad utomjordisk civilisation, med målet om att de ska kunna rädda vår egen hemplanet från den stundande undergången. Skeppet är däremot (tyvärr) märkligt ”hemsökt”, där ”monstret” tycks ha inspirerats oerhört kraftigt av Stanley Kubricks mästerverk 2001 – Ett rymdäventyr.

Maya Eshet och Eoin Macken i ”Nightflyers”. Foto: Netflix

Det blinkande (onda) röda ögat är tillbaka. Men den här gången snarare i form av en svartsjuk morsa. Det finns även osammanhängande men tydliga blinkningar till andra (bättre) produktioner, plötsligt tycks det exempelvis vara möjligt att Jim Carreys seriösa karaktär i The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, skulle kunna ränna omkring på den planet vi försöker att rädda.

Det finns givetvis en hel del godbitar att hämta under säsongens gång, där exempelvis fotot emellanåt faktiskt lyckas imponera. Vissa sidoberättelser är mer lyckade än andra, men de är alldeles för många och ofta helt osammanhängande och retligt ofullständiga.

Efter att ha pinat mig genom säsongen, kan jag nu officiellt avråda er från att se den. Se hellre Origin, The Expanse, Altered Carbon eller Star Trek: Discovery för att få din rymdlängtan stillad. I slutändan är det nog endast min egen inneboende kärlek till genren som räddar Nightflyers från det absoluta bottenbetyget.

Filmtopps betygssybol för två av fem.

 

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.