Recension: Mary Queen of Scots (2018)

“Mary Queen of Scots” – vackert kostymdrama, men utan djup.

Mary Queen of Scots. Foto: Universal Pictures.

Film: Mary Queen of Scots (2018)
Regi: Josie Rourke
Manus: Beau Willimon
Med: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Jack Lowden, Joe Alwyn, David Tennant, Guy Pearce m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 4 min

“Mary Queen of Scots” är för dig som villkorslöst älskar kostymdraman. För trots Saoirse Ronans och Margot Robbies fina rollprestationer är scen efter scen tyvärr mer eller mindre klyschig och fånig. Filmens handling faller platt och tillför inte mycket mer än två timmars njutning för ögat av den vackra scenografin och kostymerna. 

Efter att ha krönts till Frankrikes drottning och blivit änka vid 18 års ålder, vägrar Mary (spelad av Saoirse Ronan) att gifta om sig. Istället återvänder hon till sitt hemland Skottland för att återta tronen. Men Skottland och England styrs nu med järnhand av Elizabeth I (Margot Robbie). Som två kvinnliga regenter i en patriarkal värld hittar de en lika i varandra, trots det ställs de mot varandra i kampen att härska som mer än bara galjonsfigurer i mäns spel om makt.

Både Saoirse Ronan och Margot Robbie ger ifrån sig fina rollprestationer. Vi får följa rivalerna som betraktar varandra med både fasa och fascination från varsitt håll, ett samspel som emellanåt är riktigt fängslande att se. Filmen bjuder även på vackra miljöer och fin kostymdesign; det är föga förvånande om filmen skule vinna någon av de Oscarsnomineringar den har fått för Nästa kostym och smink.

Trots filmens visuella upplevelse är handlingen allt för ofta förutsägbar, och då menar jag inte faktumet att den bygger på verkliga historiska handlingar. Utan att scen efter scen fetish-artat bygger på alla våra fördomar och nationalromantiska föreställningar om hur ett liv på slottet såg ut på 1500-talet.

Filmen fullständigt vältrar sig i scener på kyssande tjänstefolk i trånga korridorer, fnittrande hovdamer som passar upp sin drottning och galopperande hästar på grönskande ängar. Emellan de stunder då man förlorar sig själv i de många konspirationer, intriger och uppror som utbryter inom och utanför hovet, har de här klichéeartade scenerna samma funktinon som om någon hällt iskallt vatten över ditt huvud. Du vaknar upp ur slott-trans-romantiken och inser hur överspelat och fånigt allt är.

Om du struntar i att filmen inte tillför något nytt till kostymdrama-genren och okritiskt vill kasta dig in i dina fantasier om svunna tiders slottsliv så är det här trots allt en film för dig. Vill du dock lämna biosalongen med en känsla av väl spenderade pengar och ett nya perspektiv föreslår jag att du går och ser något annat.

Betygssymbol för 3 av 5

About Océanne Texier 17 Articles
Kultur och mediastudent som har en förkärlek för musikdokumentärer och filmer utan avslut.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.