Recension: Gloria Bell (2018)

Lågmält drama om frånskild medelålderskvinna i jakt på lycka.

Gloria Bell
Julianne Moore dominerar varenda bildruta i Gloria Bell. Foto: Sony Pictures.

Film: Gloria Bell
Regi:
Sebastián Lelio
Manus:
Sebastián Lelio och Alice Johnson Boher
Med:
Julianne Moore, John Turturro, Michael Cera, Holland Taylor, Alanna Ubach, Sean Astin m.fl.
Genre:
Drama
Speltid:
1 tim 42 min

Julianne Moore dominerar varenda bildruta i detta lågmälda drama om en frånskild medelålderskvinna som på nytt söker mening med livet. Filmen rör sig i ett långsamt tempo och är ingen känslomässigt omvälvande upplevelse. Ändå är den en insiktsfull skildring av en kvinna i jakt på lycka. 

När vi först träffar Gloria (Julianne Moore) rör hon sig på ett dansgolv med en drink i handen. Härlig discomusik spelas samtidigt som hon minglar omkring. Hon är frånskild sedan en tid tillbaka och man förstår att hon gärna vill träffa någon ny. Det gör hon också, när Arnold (John Turturro) fångar hennes uppmärksamhet. Han är en snäll och omtänksam man, också frånskild, och ägare av ett nöjesfält dit han så småningom tar Gloria för att spela paintball.

Både Gloria och Arnold har barn från tidigare äktenskap. Glorias son och dotter har dock växt upp och blivit självständiga, medan Arnolds barn har problem med att släppa taget om sin far. De ringer konstant om diverse saker, man förstår att något inte står rätt till. Dessa återkommande telefonsamtal inkräktar på hans nya liv med Gloria, och blir snabbt ett problem.

Sebastián Lelio har regisserat filmen, som är en nyinspelning av Lelio’s tidigare film Gloria (2013) (jag har tyvärr inte sett denna). Han har flyttat handlingen från Santiago i Chile, till Los Angeles, USA.

Gloria Bell skildrar livet efter ett uppbrutet äktenskap, den handlar om processen med att gå vidare. I många fall är detta naturligtvis ingen lätt uppgift – och det lyckas filmen skildra, utan att bli särskilt dramatisk. Filmen kretsar främst kring Gloria och hennes sökande. Alltid sevärda Julianne Moore går helhjärtat in i sin roll och porträtterar en kvinna som inte riktigt tycks veta vad hon vill. Vill hon verkligen ha en man som inte kan släppa taget om sitt förflutna? Slutligen kommer hon till en livsomvälvande insikt, i filmens bästa – och roligaste – scen.

Något som sticker ut är den välkomponerade originalmusiken av Matthew Herbert. Vackra stråkar ackompanjerar filmen och tillför en känsla av hopp – hopp om framtiden och vad den kan erbjuda. Musiken gör sig utmärkt i Gloria Bell.

Filmen är lågmält berättad och följer ett konstant berättartempo, utan att det uppstår något egentligt känslomässigt klimax. Gloria Bell lyckas helt enkelt inte engagera mig på något djupare plan, vilket förmodligen kan förklaras med att jag inte tillhör filmens egentliga målgrupp. Men detta är ändå en insiktsfull och musikalisk film om frigörelse med en strålande Julianne Moore i huvudrollen.

Betygssymbol för 3 av 5

About August Klittmar 90 Articles
22-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.