Recension: Velvet Buzzsaw (2019)

Onda målningar på jakt i halvspännande thriller.

Rene Russo och Jake Gyllenhaal i ”Velvet Buzzsaw”. Foto: Netflix

Film: Velvet Buzzsaw (2019)
Manus & Regi: Dan Gilroy
Med:
Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Toni Collette, John Malkovich m.fl.
Genre: Thriller, Skräck
Speltid: 1 tim 51 min

”Velvet Buzzsaw” gestaltar en satirisk konstvärld där kritiker och utställare alla är ganska känslokalla individer. Lägg därpå ett gäng mordiska målningar och du har filmen i ett nötskal. Tyvärr liknar det mest en medioker ”Final Destination”-film mot slutet. 

I Oscarstider som dessa brukar nätet befolkas av listor där filmåret ska rangordnas från bäst till sämst. För ett par år sedan kom den intensiva thrillern Nightcrawler med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag älskade den och blev gruvligt besviken när Gyllenhaal inte Oscarsnominerades för sin insats. Filmen fick dock en nominering för bästa manus. Alltid nåt.

Nu är samma duo tillbaka: Jake Gyllenhaal och regissören Dan Gilroy. Denna gång heter filmen Velvet Buzzsaw och kunde inte skilja sig mer från Nightcrawler. Gyllenhaal spelar här den introextravaganta, halvsnofsiga konstkritikern Morf Vandewalt (säg det snabbt sju gånger), som via en serie händelser kommer över en bortgången konstnärs målningar. Dessa målningar visar sig dock inte ha särskilt goda intentioner och innan du kan säga Vincent van Gogh är kalabaliken i gång.

Den första akten av filmen tillägnas sitt relativt stora karaktärsgalleri. Den gemensamma nämnaren är att de alla kan beskrivas som parodiska varianter på den stereotypa bilen av människor inom konstvärlden, som alla strosar runt som om de ägde varenda centimeter av jorden. Gyllenhaals karaktär har begåvats med ett nästintill pottfrisyrsliknande hår som inte helt osökt för tankarna till Jim Carrey i Dum & Dummare. Allt för konstens skull.

Filmen utvecklas därefter till en mer renodlad skräckfilm där ondsinta målningar ger sig ut på jakt efter de egotrippade människorna. Tanken är att målningarna kan påverka andra konstverk i närheten som i sin tur tar kål på de till intet ont anande människorna på ganska kreativa sätt. Det är ett intressant koncept men på grund av bristen av sympati för i stort sett någon karaktär är det också svårt att bry sig om deras missöden. Filmen gör det heller aldrig riktigt glasklart exakt vad målningarna kan göra. Det är bara att gilla läget och inte ifrågasätta allt för mycket.

Det eskalerande skräckfilmsupplägget gör att berättelsen mot slutet mera liknar en Final Destination-film där fokus läggas på att hitta fyndiga sätt som karaktärerna kan stryka med på (spoilers – det är blodigt). Någonstans mitt uppe i detta går lite av den satiriska udden förlorad och jag önskar att filmen hade lagt ännu större fokus på den aspekten. Som skräckfilm är den dessvärre inte heller särskilt läskig eftersom den på ett ganska klassiskt skräckfilmsmanér gör det klart för oss när det vankas kusligheter genom skifte i tempo och ett större fokus på jump scares.

Om jag skulle blicka in i en spåkula kan jag med ganska stor säkerhet säga att Velvet Buzzsaw inte kommer ligga på min topplista över årets filmer 2019. Den har potential men fumlar bort sig längs med resans gång.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Sebastian Hansson 84 Articles
Svensklärare bosatt i Malmö som är uppvuxen på ett rejält mål Disney-och fantasyfilmer. Älskar det mesta inom film, från storskaligt och bombastiskt till intimt och nära. Fast allra mest Hayao Miyazakis verk.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.