Recension: Can You Ever Forgive Me? (2018)

Lågmält drama med ett för långsamt tempo.

Melissa McCarthy i "Can You Ever Forgive Me?".
Melissa McCarthy i ”Can You Ever Forgive Me?”.

Titel: Can You Ever Forgive Me?
Regi: Marielle Heller
Manus: Nicole Holofcener
Med: Melissa McCarthy, Richard E. Grant m.fl.
Genre: Drama
Längd: 1 tim 46 min

”Can You Ever Forgive Me?” är ett lågmält drama om en författarinna på dekis som tar till kriminella metoder för att tjäna pengar. Melissa McCarthy gör en bra roll i en film som hade tjänat på att öka tempot.

Lee Israel är en författarinna som har ägnat sin karriär åt att skriva framgångsrika biografier. Men hennes glansdagar är sedan länge över. Bitterhet och alkohol har tagit över hennes liv. Hon måste dagligen kämpa för att få in pengar till hyran och betala medicin till sin älskade katt. En dag på biblioteket snubblar hon över några äkta brev från en gammal författare. Efter att ha sålt dem till en ivrig samlare inser hon att hon hittat en guldgruva. Att förfalska gamla brev och och sälja vidare. En lönsam men riskfull verksamhet.

”Can You Ever Forgive Me?” är en film som Melissa McCarthy bär på sina axlar. The Diary of a Teenage Girl-regissören Marielle Heller ligger bakom regin. Ur ett dramaturgiskt perspektiv är filmen ett långsamt drama som tar god tid på sig att komma till skott. Till en början är allting också väldigt situationsbaserat. Lee Israel går från plats till plats där något händer, utan att komma fram till något på längre sikt. Till slut presenteras Richard E. Grants karaktär Jack, som blir hennes galne vän. Som en motpol mot hennes reserverade bitterhet är Jack utåtriktad och excentrisk.

Det intressanta med ”Can You Ever Forgive Me?” är synen på författande. Lee Israel är framgångsrik på att skriva biografier och som det uttrycks i filmen att ”gömma sig bakom andras verk”. Trots det ser hon sig själv som en äkta författare och snäser åt alla som säger något annat. När hon väl börjar förfalska blir detta ännu tydligare. Breven hon skriver får beröm för sitt fyndiga innehåll och Lee Israel tar stolthet i detta. Men hon kan inte ta åt äran. På detta diskuteras också det berömda begreppet skrivarblockering, och tillsammans blir allt lite meta. Författande om författande.

Tyvärr är filmen ur ett helhetsperspektiv lite för långsam och ofokuserad. Det är svårt att greppa Lee Israels verkliga bitterhet. Även om Richard E. Grants karaktär som den excentriske Jack är rolig, är den samtidigt en distraktion. Filmen hade tjänat på ett tydligare fokus på huvudkaraktären, något som kan verka konstigt då hon i princip är med i varje scen. Men problemet är som beskrivet längre upp i texten att det sällan leder till något. Hon går mest runt och dricker sprit.

Betygssymbol för 3 av 5

För fler produktioner från i år spana in vår lista över filmer från 2019.

About David Lindahl 468 Articles
27-årig journaliststudent med ett enormt intresse för filmens värld. Har speciell förkärlek för westerns, tunga draman och skådespelaren James Stewart.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.