Recension: Aniara (2019)

”Aniara” är en rymdodyssé som saknar motstycke i svensk film.

Emelie Jonsson i Aniara.
Duktiga Emelie Jonsson spelar huvudrollen i filmen baserad på Harry Martinsons epos. Foto: Meta Film Stockholm

Film: Aniara (2019)
Regi: Pella Kagerman & Hugo Lilja
Manus: Pella Kagerman & Hugo Lilja (Manus) & Harry Martinson (Förlaga)
Med: Emelie Jonsson, Arvin Kananian, Bianca Cruzerio & Anneli Martini m.fl.
Genre: Sci-fi, Drama
Speltid: 1 tim 46min

Nobelprisbelönta Harry Martinsons ”Aniara” (1956) tillhör svensk litteraturs verkliga klassiker. När Pella Kagerman och Hugo Lilja nu tar det filosofiska rymdeposet till den vita duken görs det med stora ambitioner. Både visuellt och tematiskt liknar ”Aniara” inget som jag tidigare har skådat inom svensk film. Dessvärre dras helhetsintrycket ner av stelt skådespeleri och svaga iscensättningar. 

Rymdskeppet Aniaras mål är att transportera människor från ett förfallet jordklot till Mars. Skeppet har allt man kan önska sig; 21 restauranger, nattklubb, köpcenter och så vidare. Bland besättningen finns Mimaroben (Emelie Jonsson), som erbjuder passagerarna ett njutbart tidsfördriv med hjälp av en AI-liknande drömmaskin kallad MIMA.

Ganska tidigt hamnar Aniara ur kurs på grund av tekniska problem och den planerade restiden på tre veckor blir till månader. Den karismatiske kaptenen Chefone (Arvin Kananian) intygar besättningen att allting kommer att ordna sig. Men månaderna blir till år. Tiden går i ultrarapid, rymden känns ändlöst stor och människan oändligt liten. Är vår plats i universum verkligen av så stor vikt som vi själva tror?

Det är den huvudsakliga frågan ”Aniara” ställer. Som den proletärförfattare Martinson var innehåller hans epos starka åsikter kring konsumtionssamhället och efterkrigstidens kapitalisering, men i filmen uteblir i stort sett detta budskap. Istället läggs krutet på att skapa en känsla av isolation och genom ett storartat effektarbete och lyckad produktionsdesign lyckas man verkligen på den fronten.

Precis som i Stanley Kubricks mästerverk 2001: Ett rymdäventyr känns människan ofantligt ensam, trots att passagerarna här är betydligt fler. Allt eftersom åren går blir de också mer och mer djuriska. Bristen på ett sammanhang får människan visar sitt rätta ansikte. Allting kulminerar i en gastkramande parningsritual i filmens andra akt. Just denna sekvens är garanterat årets hittills mest minnesvärda filmögonblick och för tankarna till scener ur Lars Von Triers depressionstrilogi och Gaspar Noés Climax.

Tyvärr är filmen inte alltid lika bra. Speciellt i den avslutande delen sackar berättartempot rejält. Istället för att effektfullt ringa in den tematik som byggts upp läggs fokuset på sentimental relationsproblematik. Alltså biter Aniara sig själv i svansen, genom att kallt peka människans socialpsykologiska brister och samtidigt använda sig av sötsliskigt effektsökeri. Kagerman och Lilja är bra mycket bättre på att bygga upp stämningar via bilder och scenografi än vad de är på att regissera sina skådespelare. Emelie Jonsson är förvisso bra i huvudrollen och Anneli Martini (mest känd från Solsidan) stjäl ett par scener som cynisk astronom. Men på annat håll går trovärdigheten förlorad på grund av risigt spel och stela repliker.

Hur som helst är det bara att konstatera att välgjord svensk sci-fi inte växer på träd och för oss fans av genren är det lätt att bli emotionellt transporterad till en annan galax. Dock blir det svårt att ge utdela något högre betyg när kvalitén ständigt pendlar. Ett par scener i filmen är mästerliga, andra rentav usla. Men trots sina brister är ”Aniara” en film jag rekommenderar. Speciellt eftersom den svenska filmindustrin definitivt behöver fler verk som vågar ta ut svängarna. 

Betygssymbol för 3 av 5

About Rasmus Torstensson 117 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.