Recension: IO (2019)

”Välspelad och gripande i sitt ämne”

Margaret Qualley i IO. Foto: Netflix

Film: IO
Regi:  Jonathan Helpert
Manus: Clay Jeter,  Charles Spano, Will Basanta
Med: Margaret Qualley, Anthony Mackie, Danny Huston
Genre: Drama, Sci-Fi
Speltid: 1 tim 36 min
Distributör: Netflix

Efter att människan gjort Jorden obeboelig har de flesta lämnat hemplaneten bakom sig och flyttat till rymdstationen IO utanför en av Jupiters månar. Forskaren Sam (Margaret Qualley) är en av de få som stannat kvar för att fullfölja sin pappas (Danny Huston) forskning i hopp om att upptäcka ett sätt för mänskligheten att anpassa sig och överleva istället för att fly.

En dag får hon besök av Micah (Anthony Mackie) som är på väg till den allra sista rymdfärjan från Jorden. Hennes fasta beslutsamhet att inte överge sitt hem börjar plötsligt vackla och snart måste hon bestämma sig för om hon ska följa med honom på resan eller stanna och kämpa för planetens överlevnad.

Anthony Mackie i IO. Foto: Netflix

Med en tydlig vink till klimatdebatten om hur länge människan kommer att kunna leva kvar på Jorden, skildrar IO konsekvenserna av hur vi idag förstör vår hemplanet. Samtidigt diskuteras teorin om liv kan uppstå på nytt efter vi lämnat den bakom oss, och om det är värt att vänta ut hela processen för att en dag kunna återvända. Sam och Micah diskuterar människans natur vad gäller kärlek och överlevnad, om vårt behov att hålla ihop under kritiska stunder i livet, och tilliten till varandra. IO präglas av dessa livsfilosofiska frågor och är till största del vad som driver handlingen.

IO är originell och en film med många dimensioner. Sams driv för att hitta svaren på hennes pappas forskning varvas med hennes emotionella behov av kärlek och intimitet. Både Qualley och Mackie ger starka prestationer när deras karaktärers olika erfarenheter av följderna från undergången ger dem nyanserade drag som i deras möte lyfter intressanta teorier om människan som varelse.

Emellertid blir det samtida försöket att skapa dramatik i handlingen en aning blekt och tafatt. Det byggs aldrig upp till någon riktig spänning, utan vikten läggs på de tunga filosofiska konversationerna. Budskapet med IO blir aningen övertydligt när det läggs som mest fokus på samtalen och får filmen att framstå som aningen utdragen. Annars är den tekniskt snygg, välspelad och gripande i sitt ämne, men har ett för lågt tempo för att upprätthålla intresset hela vägen.

Betygssymbol för 3 av 5

Se vår lista på Netflix bästa filmer och serier 2018!

About Oscar Vilhelmsson 161 Articles
Jag studerar filmvetenskap på Lunds Universitet och älskar att hitta nya guldkorn inom alla olika genres. Tar gärna emot tips på mindre kända verk.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.