Recension: Glass (2019)

Den okonventionella superhjältetrilogin når sitt slut.

En bild av James McAvoy
Foto: Walt Disney Pictures

Film: Glass
Regi: M. Night Shyamalan 
Manus: M. Night Shyamalan 
Med: Bruce Willis, James McAvoy, Samuel L. Jackson m.fl.
Genre: Thriller
Speltid: 2 tim 9 min
Distributör: Walt Disney Pictures

Mannen som givit sluttwisten ett ansikte är tillbaka. M. Night Shyamalan har nu slutfört trilogin han påbörjade med Unbreakable och fortsatte, något oväntat, med Split. Finns det plats för Night på Hollywoods gnistrande superhjältehimmel eller drunknar den excentriska regissören i skenet? Läs vidare så får du svaret! 

År 2000 introducerades vi för mannen i den ikoniska trenchcoaten: David Dunne (Bruce Willis). Som enda överlevare efter en katastrofal tågolycka tvingas Dunne till en livsomvälvande insikt att han har krafter som är allt annat än mänskliga. Det enda rätta för är att nyttja dessa krafter till att bli en superhjälte, en superhjälte som är på väg att möta sin like i form av überskurken The Horde (James McAvoy)

Glass tar vid sex månader efter de blodisande händelserna i thrillern Split och Dunne är nu på jakt med ljus och fackla efter skurken The Horde. The Horde besitter hela 24 personligheter i ett och samma kroppsliga skal och fortsätter livsuppgiften att mata den övernaturliga Beast med orena själar i form av tonårstjejer.

Dunne lyckas äntligen sätta käppar i superskurkens planer och lyckas lokalisera och befria gisslan innan de blir föda åt vrålhungriga Beast. Efter en brutal sammandrabbning hoppas han att skurkens välde är över. Så blir inte fallet. Istället befinner sig snart bägge herrarna tvångsomhändertagna på ett psykiatriskt sjukhus. Ett sjukhus som sedan länge haft Dunnes forna nemesis, Mr Glass, i förvar.

Innan du sätter dig i biofåtöljen så vet du att du står inför en upplevelse när det vankas en film signerad Shyamalan. Regissören har kallats många saker, men slätstruken är inte ett adjektiv som använts för att beskriva hans filmer. Så är även fallet med Glass som bär regissörens och manusförfattarens signum från första bildrutan till sista. Night har problemfritt karvat en egen liten platå i den överbefolkade superhjältegenren och det finns knappast något liknande i genren.

Fungerar detta då? Resultatet svajar ofta men lyckas ta sig över mållinjen. Den mest heroiska insatsen har Glass fotografen Mike Giolakis att tacka för som förtrollar med ett stilistiskt återhållsamt bildspråk. Filmen ser verkligen fantastisk ut och t.o.m generiska superhjälte-fighter lyckas tränga innanför huden och kännas pulserande äkta och närgående – något unikt i genren.

Liksom i föregångaren Split underhåller James McAvoys evigt skiftande röst och ansikte i mängder. Hans insats är dynamisk och smattrande i en film där övriga ensemblen är ordentligt nedtonad och återhållsam. Kontrasten mellan Samuel L. Jacksons kalkylerat lugna Mr Glass, Bruce Willis pathos-chilla Dunne och McAvoys skogstokiga Horde är ofta ett nöje att vila ögonen på.

Shyamalan regresserar dock i sitt manusförfattande och glider alldeles för ofta ner i det självgoda träsk hans karriär stundtals legat och jäst. Där Split var en tät, spännande thriller drar Night istället fram stortrumman till Glass och bankar på rejält. Jag blir ofta skriven på näsan att han leker med superhjältegenrens konventioner och detta storslagna övertydliga berättande skapar ofta friktion med det återhållsamma bildspråket. Problematiken kulminerar i tredje akten när de narrativa trådarna ska knytas ihop och då tappar nästan Shyamalan mig helt. Synd i denna annars unika tolkning av en övergödd genre.

Betygssymbol för 3 av 5

För att läsa mer om M. Night Shyamaln, läs vår lista över hans bästa filmer!

About Fredrik Edström 296 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.