Recension: The Last Laugh (2019)

Komikerlegendens comeback är ett ultrapotent sömnpiller.

Richard Dreyfuss och Chevy Chase
Foto: Netflix

Film: The Last Laugh (2019)
Manus & Regi: Greg Pritikin
Med: Chevy Chase, Richard Dreyfuss, Andie MacDowell m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 38 min

Chevy Chase är tillbaka i sin första huvudroll på 19 år. Det är en klassisk roadmovie vi bjuds på med ingen mindre än Richard Dreyfuss i passageraresätet. Låter det ljuvligt? Det är det inte. Den här resan är en enda transportsträcka.

Den pensionerade komiker-managern Al Hart (Chevy Chase) lever livet på ålderns höst när han stöter på sin karriärs första klient, stand-up komikern Buddy Green (Richard Dreyfuss) på ett närliggande ålderdomshem. Ett kärt återseende för de gamla kollegorna som helst av allt aldrig hade velat gå i pension.

Green stod på scenen senast för 50 år sedan och då hade han förutsättningarna på sin sida, men valde att prioritera hem och familj före rikedom och karriär. Det dröjer inte lång tid innan farbrödernas geniknölarna gnuggas ihop och en till synes omöjlig plan smids: en comeback-turné.

LÄS OCKSÅ: Netflix bästa filmer och serier 2018

Det smärtar verkligen att se en film som så ogenerat vill banka på min hjärttrumma, en film som beundransvärt vill berätta något om ålderdom och jakten på sina drömmar, men som misslyckas så fatalt. Den största boven i sammanhanget är manuset som neurotiskt följer mallen och att kemin mellan våra huvudpersoner inte riktigt sitter där den ska. Utöver några få scener får jag aldrig känslan av att Chase och Dreyfuss ens känner varandra. Än mindre har roligt ihop. Replikskiften haltar och humorn hade varit daterad redan på 90-talet.

Det största ansvaret bär dock manusförfattaren Greg Pritikin. Pritikin misslyckas med att förena den varma road-filmen med radarparets komedi. The Last Laugh blir därför aldrig speciellt rolig eller rörande. Manus och berättande halkar ständigt efter tittaren som med millimeterprecison kan förutspå nästa skeende och replik. Det är en roadmovie med total tillit gentemot sin autopilot som kör långt under hastighetsgränsen och varenda sväng känns oinspirerad.

Samtidigt vill Pritikin gör något mer än en sönderprogrammerad dussinkomedi. Plötsligt slängs in det in tonala utsvängningar i form av ”shrooms” och mängder med ”f-bomber”, vilket får mig att undra om Pritikin hade något helt annat i sikte med The Last Laugh? En fråga jag förmodligen aldrig får besvarad.

Med undantag för en blodtryckssänkande, genant romans mellan Chevy Chase och Andie MacDowell är ”The Last Laugh” sällan provocerande dålig, bara oinspirerad och rent ut sagt tråkigt. Skratt blir suck och gråt till axelryckningar. Den enda ros jag vill skänka är att Chase faktiskt levererar i de dramatiska scenerna – ett av få nöjen att se filmen.

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

 

About Fredrik Edström 227 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.