Recension: Bränd (2018)

Det vackra triangeldramat ”Bränd” är mer komplext än det utger sig för att vara.

Ah-in Yoo och Steven Yeun i filmen Bränd.
Ur det Sydkoreanska dramat Bränd. Foto: Folkets Bio.

Originaltitel: Beoning
Manus: Jungmi Oh & Chang-dong Lee
Regi: Chang-dong Lee
Medverkande: Ah-in Yoo, Steven Yeun, Jong-seo Jun m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 28 min

Den sydkoreanska filmen ”Bränd”, regisserad av Chang-dong Lee, har fått ett varmt mottagande på festivaler världen över, bland annat i Stockholm. Nu har även jag sett filmen, som har svensk biopremiär den 18 januari, och kan inte annat än stämma in i hyllningskören.

En dag stöter Jon-su på Hae-mi på stan. De växte upp tillsammans i samma by men har inte träffats på många år. En slags relation inleds, men de hinner inte träffas länge innan Hae-mi åker iväg på en länge planerad resa till Afrika. Medan Hae-mi är borta besöker Jong-su regelbundet hennes lägenhet för att mata katten, som han aldrig ser skymten av.

När Hae-mi återvänder några veckor senare har hon med sig en nyfunnen vän vid namn Ben. Till skillnad från Jon-su verkar han vara en världsvan och bekymmersfri kille med många vänner och till synes obegränsat med pengar. Jong-su gillar Ben, men är samtidigt mycket orolig för att Hae-mi, som han själv har starka känslor för, ska vara mer intresserad av Ben.

”I det enkla bor det vackra” må vara ett smörigt Ernst Kirchsteiger-citat men ack så användbart. I alla fall för att beskriva Bränd, åtminstone stora delar av den. Filmen ger nämligen sken av att vara en enklare film än vad den faktiskt är med sitt anspråkslösa men vackra foto, naturliga och subtila skådespeleri samt handlingen; ett enkelt triangeldrama. Under ytan döljer sig dock något mycket mer komplext.

Karaktärerna utvecklas kraftigt under filmens gång och det enkla triangeldramat ändras radikalt ju längre handlingen fortskrider. Men det går långsamt, så långsamt att det knappt är märkbart. Faktiskt till den grad att jag först vid filmens slut inser att jag tagit del av en helt annan sorts film än jag trodde.

Jag kan förstå om 2 timmar och 28 minuter känns avskräckande långt, speciellt för en ”slow burner” som ”Bränd”. Så även för mig faktiskt, men när jag väl såg filmen var det dock inget problem alls. Snarare tvärtom. När jag halvvägs in i filmen sneglade på klockan tänkte jag för mig själv: ”Yes, det är ju över en timma kvar!” och när filmen var slut ville jag genast ha mer.

När listan över bästa filmerna 2019 väl börjar ta form har ”Bränd” en given plats. Under tiden gör ni bäst i att ta en titt på den kompletta listan över 2018 års bästa filmer. Kanske finns där nåt ni missat?

About Gustav Larsed 92 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.