Recension: Mary Poppins kommer tillbaka (2018)

Smakar medicinen lika sött efter 54 år ur tjänst?

Emily Blunt som Mary Poppins i Mary Poppins Returns.
Emily Blunt som Mary Poppins i Mary Poppins Returns. Foto: Disney.

Org. titel: Mary Poppins Returns (2018)
Regi: Rob Marshall
Manus: David Magee
Med: Emily Blunt, Lin-Manuel Miranda, Ben Whishaw m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 2 tim 10 min

Det är dags att höja blicken mot skyarna och invänta den charmanta Mary Poppins återkomst. Frågan på alla olydiga ungars läppar är givetvis: smakar medicinen lika sött nu som för 54 år sedan? Ta fram era magiska paraplyer och luta er tillbaka – här är min åsikt om Mary Poppins Returns! 

1964 tände Julie Andrews en alldeles egen stjärna på Hollywoods skimrande himmel som den smärtsamt eleganta barnflickan Mary Poppins. Poppins fick då uppdraget att ”göra folk” av busungarna Michael och Jane Banks – något den ”så gott som perfekta” Poppins lyckades med. Nu, 2018, återvänder barnflickan till Körsbärsvägen där uppdraget påbörjades, men nu är det nästa generation som är i desperat behov av en magisk nannys handfasta hjälp.

Michael är nu en vuxen karl med egna barn och bor kvar i sina föräldrars hem på Körsbärsvägen. Det är 50-tal och depressionen ligger som en tät dimma över Londons gråa gator och torg. Folkets kassor ekar tomma och Michael håller på att mista familjens hus till banken såvida inte han och barnen Anabel, John och Georgie lyckas hosta upp ordentligt med stålar inom fem dagar. Barnen tvingas  attväxa upp snabbt och går nästan miste om sin barndoms skimmer. Tills en dag då familjen får sig ett kärt och efterlängtat återbesök av en viss hattbärande barnflicka.

”Mary Poppins kommer tillbaka” är väl medveten om sitt populärkulturella arv och ibland smakar den nostalgiska kakan lite väl bekant. Originalets mall följs troget. Vissa sekvenser är uppdaterade på ett föredömligt vis medan andra upplevs som monotona hyllningar. Mary Poppins kommer tillbaka är bäst när de kreativa maskinerna tillåts lägga in högre växlar och tack och lov är dessa scener i klar majoritet.

En stor del av framgången ägs av Poppins själv, Emelie Blunt. Hon cementerar sig ännu en gång som en av vår generations mest mångsidiga skådespelare, som lika enkelt bemästrar skräckfilmens pulshöjande intensitet (A Quiet Place) som den mer banala familjematiné vi får skåda här. Med pondus och smattrande charm grabbar hon tag om stafettpinnen och förvaltar obekymrat rollen. Blunt är praktiskt taget perfekt i rollen.

Uppföljaren lider dock av samma problem som sin klassiska föregångare: längden! Måhända är det undertecknad som blivit bitsk och tjurig på äldre dagar, men två timmar och tio minuter av munter sång och dans pockar till slut på mitt tålamod. Uppföljaren borde tagit lärdom av föregångaren och förkortat speltiden med minst trettio minuter. Både tempo och dramaturgisk ”oumph” blir lidande av denna utdragna speltid.

”Mary Poppins kommer tillbaka” lyckas i stora drag uppdatera den klassiska familjefilmen på ett föredömligt vis med en strålande Blunt självsäkert hållandes i paraplyhandtaget. Dock drar en långdragen speltid och vissa oinspirerade fall i nostalgigropen ner upplevelsen från de högre betygen.

Betygssymbol för 3 av 5

För mer läsning, se vår lista över alla Disneyklassiker som nu ska göras om som live action-filmer.

About Fredrik Edström 288 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.