Recension: De dagar som blommorna blommar (2019)

”De dagar som blommorna blommar” har ljusglimtar, men de är extremt lätträknade.

Eva Röse, Magus Krepper, Torkel Petersson, Rebecka Hemse och Anja Lundqvist i miniserien De dagar som blommorna blommar
Foto: SVT

TV-serie: De dagar som blommorna blommar
Manus: Jonas Gardell
Regi: Simon Kaijser
Medverkande: Eva Röse, Johan Rheborg, Torkel Peterson m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 3 x 60 min

På nyårsdagen är det premiär på SVT för Jonas Gardells nya miniserie ”De dagar som blommorna blommar”. Efter ”De halvt dolda” och ”Torka aldrig tårar utan handskar” blir detta den tredje gången Gardell samarbetar med regissören Simon Kaijser och producenten Maria Nordenberg. En given succé kan man tycka – men icke.

De tre vännerna Erik, Mikael och Benny växer upp tillsammans på 1970-talet i en förort till Stockholm. Deras familjer umgås sinsemellan och gör allt de kan för att upprätthålla en välpolerad fasad. Under ytan däremot pågår allt från otrohet till drogmissbruk.

Som vuxna hanterar de sina trauman från uppväxten på olika sätt. Mikael tar fortfarande hand om sin bror, som även om han är fri från droger, fortsatt utnyttjar sin familj. Benny är dramatiker som skildrar sin uppväxt i pjäs efter pjäs och Erik är som besatt av sin familjs judiska bakgrund i Estland. När han till slut får tag på en släkting där tar han färjan över med sin nya familj vilket resulterar i en tragedi som förändrar allt.


Med trion Gardell, Kaijser och Nordenberg bakom spakarna och med skådisar som Eva Röse, Johan Rheborg och Magnus Kreppel i rollistan borde inte De dagar som blommorna blommar kunna bli något annat än succé.
Döm då av min besvikelse när jag efter tredje och sista avsnittet kan konstatera att det här är en av de största besvikelserna på länge. Det finns i stort sett inget som fungerar här.

Gardells manus är cyniskt, pretentiöst och högtravande. Det vill säga raka motsatsen till Torka aldrig tårar utan handskar, som var jordnära och hade en stor portion hjärta. Dialogen känns onaturlig och skådespeleriet haltar rejält hos merparten av de medverkande. Ett fåtal av dem gör bra ifrån sig, Magnus Krepper till exempel, men det hjälper inte för att väga upp helheten. Värst blir det när Torkel Peterson, Eva Röse och Anja Lundqvist ska spela äldre versioner av sina karaktärer i en ålderssminkning lika trovärdig som pappas tomtemask på julafton.

Dessutom saknar serien helt någon jag kan vurma för. Detta är naturligtvis högst individuellt, men personligen tycker jag att i stort sett alla karaktärer genomgående beter sig väldigt osympatiskt och märkligt. Jag tänker då framför allt på hur ALLA är så medvetet elaka mot varandra, hela tiden, helt utan anledning.

Det som räddar serien från det allra lägsta betyget är att det trots allt finns några ljusglimtar. De är visserligen extremt lätträknade, men de finns där.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Ingen bra start för nästa års TV-serier alltså. Ta istället en titt på någon av 2018 års bästa serier.

About Gustav Larsed 105 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.

1 Comment on Recension: De dagar som blommorna blommar (2019)

  1. Inte sevärd. Det gick inte få grepp on varken rollkaraktärer eller handling. Värdelöst men fick självklart lovord från MSM.

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.