Recension: Lords of Chaos (2018)

Ond bråd död och satanisk musik i filmen om Mayhem

Foto: Vice Films

Film: Lords of Chaos (2018)
Regi: Jonas Åkerlund
Manus: Dennis Magnusson & Jonas Åkerlund
Med: Rory Culkin, Emory Cohen, Jack Kilmer, Sky Ferreira, Valter Skarsgård m.fl.
Genre: Drama, thriller
Speltid: 1 tim 52 min

Det mytomspunna norska black metal-bandet Mayhem får äntligen en spelfilm dedikerad till sin makabra historia, och resultatet är solid och underhållande om en av 90-talets allra extremaste subkulturer.

Øystein “Euronymous” Aarseth (Rory Culkin) startar Mayhem tillsammans med några kompisar. De behöver de en sångare och snart hör svenske Pelle “Dead” Ohlin (Jack Kilmer) av sig med ett demoband i ett brev med en död mus. Bandet bor tillsammans i en villa och blir stora inom den andra vågen av black metal, som sveper över världen.

En dag när Øystein kommer hem så har Pelle begått självmord genom att skära sig med en kniv och slutligen skjuta sig själv i huvudet. Istället för att ringa polisen åker Øystein till närmsta butik för att köpa en engångskamera, arrangerar Pelles kropp och plåtar sin vän och bandmedlem. Nästa skivomslag kirrat. Snart börjar jakten på att vara hårdast och sannast inom black metal trappas upp för att kulminera i modern kriminalhistoria.

Rory Culkin i Lords of Chaos
Rory Culkin i Lords of Chaos.

Alla de viktiga bitarna ur berättelsen om Norges metalscen är med: kyrkobränningarna, skivbutiken Helvete, artistnamnen, Den svarta cirkeln och såklart Varg “Count Grishnackht” Vikernes (Emory Cohen) och Øysteins vänskap, som får ödesdigra konsekvenser. Det är dock noterbart lite black metal i soundtracket, den mesta musiken står Isländska bandet Sigur Rós för. Regissören Jonas Åkerlund (som var trummis i det svenska bandet Bathory) rättfärdigar detta genom att påpeka att black metal är en väldigt speciell genre, och om man inte älskar den kan det vara väldigt jobbigt att lyssna på.

Fokuset i Lords of Chaos ligger helt på vita unga pojkar och män, vilket inte är en slump då extremmetallen ofta har kopplats ihop med högerextrema ideologier om rasism, homofobi, antisemitism och antifeminism. Filmen gör inget för att utmana samhällets syn på black metal och de som tillhörde den inre cirkeln under 90-talet. Även om den strävar efter att humanisera huvudrollerna. Culkin gör ett fantastisk jobb som Øystein, som har en för stor käft och ego för sitt eget bästa. Och Cohen spelar med finess en ung och något patetisk Varg att både tyck synd om och hata.

Filmen är producerad i USA men inspelad i Norge och språket är engelska. Vilket är lite synd för den (i våra öron) glada norskan hade gjort sig bättre som kontrast med den hårda musiken och våldsamma handlingarna. Dessutom hade vi sluppit höra Amerikaner försöka uttala “Varg” alldeles för många gånger. Men historien är fascinerande. Om man inte har koll på vad som hände bandet Mayhem kommer man lära sig något viktigt om dessa militanta misantroper som tyckte vanliga satanister var för humana.

Betygssymbol för 3 av 5

About Charlotta Lundborg 35 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

1 Comment on Recension: Lords of Chaos (2018)

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.