Lyckligare kan ingen vara (2018)

Det är sommar i Stockholm. Singlar, nyblivna föräldrar och gifta par i alla åldrar har det lite kämpigt med kärleken i sina liv. Paret Robert (David Hellenius) och Josefin (Sanna Sundqvist) hamnar i en kris när deras framgångsrika respektive ex kommer in i deras liv igen. Den nyblivna mamman Ebba (Dilan Gwyn) försöker ta itu med sin omogna pojkvän (Filip Berg). Pensionären Ulf (Kjell Bergqvist) har försonats med tanken på att vara ungkarl, men finner kärleken på oväntat håll. Den något struliga Maria (Celie Sparre) försöker komma nära Rickard (Lundgren) genom att bli elev på hans körskola, trots att hon redan har körkort.

Det här är alltså en ensemblefilm där vi får följa ett antal olika berättelser. Det kan vara svårt att få en ensemblefilm att gå ihop, eftersom varje karaktär måste få tillräckligt mycket tid för att utvecklas ordentligt. Regissören, Staffan Lindberg, klarar dock detta galant. Samtliga karaktärer känns sympatiska och får genomgå ett slags elddop i kärlek.

Titeln, "Lyckligare kan ingen vara", är en ironisk sådan, då filmen handlar om hur svårt det kan vara med kärlek. I romantiska komedier förenklas ofta kärleken. Men inte i här. Detta är filmens största styrka. Samtidigt lyckas den föra fram sitt budskap på ett optimistiskt och varmt sätt.

Romantiska komedier är inte alltid roliga. Jag skulle snarare säga att de sällan är roliga. Jag har sett Pretty Woman, som av många anses vara en av de bästa romantiska komedierna, ett antal gånger och har aldrig skrattat. Tyngden i Lyckligare kan ingen vara ligger främst på romantik, så klart, men filmen bjuder även på många skratt, som främst är resultatet av riktigt roliga birollskaraktärer. Som den extremt engagerade och korkade fotbollstränaren Torkel (Christopher Wagelin). Han medverkar endast i 2-3 scener, men är fantastiskt rolig. Filip Berg, som det extremt omogna hockeyproffset bjuder också på ett par pärlor.

"Lyckligare kan ingen vara" är lite som en svensk motsvarighet till "Love Actually". Den är inte fullt lika bra som den brittiska feelgood-rullen från 2003, men jag tror banne mig jag har hittat en ny favorit bland svenska romantiska komedier.