Recension: The Wife (2018)

Glenn Close är fantastisk i ett välskrivet drama. 

Foto: Sony Pictures Classics.

Film: The Wife
Regi: Björn Runge
Manus: Jane Andersson
Med: Glenn Close, Jonathan Pryce, Christian Slater, Max Irons m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim 40 min

Efter sucéefilmer som “Om jag vänder mig om” (2003) och “Mun mot mun” (2005) kommer nu Björn Runges internationella regidebut “The Wife”. Filmen undersöker påståendet att det bakom varje framgångsrika man står en kvinna. Trots en lovande regissör, fantastiskt skådespeleri och ett intressant tema får den här filmen aldrig någon riktig slagkraft.

Joe Castleman (spelad av Jonathan Pryce) är en framgångsrik författare som en natt tillsammans med sin fru Joan (Glenn Close) får samtalet som han väntat på under hela sin karriär. Det är nobelkommittén som ringer och meddelar att han tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Men det glädjande beskedet tycks inte ha den inverkan som det borde på frun Joan. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att allt inte är som det borde. Snart är de påväg mot ett mörkt och snötäckt Stockholm i sällskap med sonen David (Max Irons) för att ta emot det prestigefulla priset.

Glenn Close ger ifrån sig ett sensationellt porträtt av den uppassande frun som stöttar sin make i allt men som samtidigt föregås i sin roll, bitter över att ha offrat sin egen lovande författarkarriär. The Wife är en berättelse som porträtterar kvinnan, som så ofta står bakom den framgångsrika mannen. Utan att själv få sitt bekräftelsebehov mättat, offrar hon allt för att lyfta det manliga geniet, vars värde aldrig står högst. Det blir särskilt tydligt när parets son David, som även han vill satsa på en författarkarriär, desperat söker efter sin fars bekräftelse. Moderns bekräftande ord ekar tomt i hans öron, istället är faderns åsikt den enda som räknas.

Berättelsens rytm är långsam, men filmen lyckas trots det skapa spänning, mycket tack vare det välskrivna manuset. Joan är en tickande tidsbomb, redo att när som helst avslöja sin mans hemligheter. Samtidigt som vi ser hur maken charmar merparten av intet ont anande beundrare, och törstar efter unga kvinnors uppmärksamhet. När sammandrabbningen väl sker känns det tyvärr inte så trovärdigt och gör mig inte så omskakad som jag hoppats att det skulle göra. 

Trots att filmen utspelar under en tid då kvinnor i större utsträckning lämnade plats för männens kreativa sinnen är historien inte så långt borta som man hade kunnat tro och hoppats. Med den svenska Akademin som i detta nu försöker återhämta sig efter skandaler har Runge återigen lyckats göra en film i tiden. För tydligen ska det mycket till innan någon vågar ifrågasätta stora män.

Betygssymbol för 3 av 5

Vill du ha tips på fler filmer från i år titta då in vår lista med filmtips från 2018.

About Océanne Texier 5 Articles
Kultur och mediastudent som har en förkärlek för musikdokumentärer och filmer utan avslut.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.