X&Y (2018)
Anna Odell ifrågasätter könstillhörigheter och pikar filmbranschen.
Mikael Persbrandt och Anna Odell utforskar varandras inre i metaproduktionen "X&Y". Intressanta budskap om könstillhörigheter blandas med betydelsen av uttrycket "allt för konsten". Men ett tydligare fokus på frågan om manligt och kvinnligt hade höjt filmen.
I huvudrollen spelar Anna Odell sig själv som en regissör som ska påbörja sin nästa film. Hon har bjudit in Mikael Persbrandt till att också medverka som sig själv. Sex andra skådespelare tillkommer sedan för att illustrera olika sidor av Odell och Persbrandt. Till exempel hans utåtagerande sida och hennes känslosamma. Alla stängs sedan in i en filmstudio med syftet att utforska manligt och kvinnligt, samt bryta ned emotionella barriärer.
X&Y är Anna Odells andra film efter debutsuccén Återträffen. I efterdyningarna av Metoo har hon skapat en historia som fungerar som en metafor för filmbranschen. Hur långt är skådespelare villiga att gå för konsten, hur mycket kan en regissör dominera och hur känner de som påverkas negativt av filmskaparens vision?
Mycket av humorn och dramat ligger i att de andra skådespelarna agerar som extrema sidor av Odell och Persbrandt. Emellanåt bråkar Persbrandt med personen som spelar hans logiska sida och därmed med sig själv. Sitt eget inre. Det är ett omvänt tänk kring skådespeleriets grundstomme där en karaktär kan spelas av olika människor. Här är det i stället personen Persbrandt som blir en karaktär spelad av tre andra människor.
Karaktären Anna Odell faller så småningom längre ned i träsket av galenskap och viljan att ha total dominans över sin produktion. Tankarna dras till Federico Fellinis geniala mästerverk 8½, som 1963 revolutionerade filmvärlden och skapade en våg av filmer där regissörer brottas med sitt inre samtidigt som de försöker avsluta en film- eller teaterproduktion.
Som en vägvisare in i filmbranschens både smutsiga och fascinerande värld är X&Y en intressant film. Likt titelns anspelning på X- och Y-kromosomerna står kvinnligt mot manligt. Samtidigt spelas olika sidor av Odell och Persbrandt av en person från andra könet. Som för att säga att manligt och kvinnligt är skapade föreställningar. Och inte biologiska.
Det är tyvärr också kring detta dilemma som filmens svagheter blottar sig. I stället för att skruva upp galenskapen några nivåer hade det varit mer intressant att gräva djupare i könstillhörigheter, fysiska som psykiska. Om Persbrandt delvis kan spelas av en kvinna, vad säger det om honom som man? Och som människa? Undras om han själv kom underfull med det under produktionens gång.
Här kan du läsa mer om svenska filmer från 2018 att se fram emot.