Recension: Climax (2018)

”Climax” är en hypnotisk upplevelse med en intensitet som saknar motstycke.

Spetsad sangria i Climax
Spetsad sangria. Foto: Njutafilms

Film: Climax
Manus & regi: Gaspar Noé
Medverkande: Sofia Boutella, Romain Guillermic, Souheila Jacoub m.fl.
Genre: Drama/skräck/musikal
Speltid: 1 tim, 35 min

”You despised I Stand Alone, you hated Irreversible, you loathed Enter the Void, you cursed Love, now try Climax” står det på en av filmens posters. Om något av dessa påståenden stämmer in på dig gör du bäst i att hålla dig så långt borta som möjligt från denna film. Ni andra får gärna fortsätta att läsa om vad jag tyckte om Gaspar Noés nya skapelse ”Climax”. 

I en övergiven skollokal långt ute i skogen har tjugo dansare samlats för en gemensam tredagars-repetition. Det hela avrundas med en avslutningsdans och sedan är det fest. Stämningen är god och sangrian flödar, det vill säga fram tills de upptäcker att någon spetsat den med psykedeliska droger.

Det känns som att filmskapare idag i alldeles för stor utsträckning fokuserar mer på vad biopubliken vill ha än att skapa något unikt och bra. Gaspar Noé hör verkligen inte dit för är det något han inte kan anklagas för så är det publikfrieri. Han fjäskar inte för sin publik överhuvudtaget. Istället lägger han fullt fokus på att hans filmer inte ska passera obemärkt förbi och att vi som publik ska känna något, om det så är fysiskt obehag. Han har ju lyckats bra hittills med denna bedrift så när jag gick in i biosalongen för att se Climax var det med förväntningarna att åtminstone få se något unikt.

Under de livliga och glädjefyllda dansscenerna i filmens inledning satt jag och funderade på om Noé gått och överraskat oss alla genom att göra en feel good-film. Jag fick dock ganska snart klart för mig att så ej var fallet då den trevliga stämningen byttes ut mot det rakt motsatta. Denna vändning sker först lite försiktigt, men det dröjer inte länge innan tempot skruvas upp till en intensitet som saknar motstycke och en känsla av obehag som blir näst intill outhärdligt. Något som bidrar till detta är den djupa basgången som ligger som en matta i bakgrunden under större delen av filmen, vilket är ett grepp Noé även använt tidigare. Med tanke på att jag sett ett flertal av hans tidigare filmer kan man tycka att jag borde varit beredd på vad jag skulle komma att se och känna, men icke! Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta, men Climax är till och med obehagligare än Irreversible.

Nu tror ni kanske att jag är masochist, men jag gillar det här. Filmen är dock extremt svårsmält, så exakt hur mycket jag gillar den är svårt att säga. Vad jag däremot kan säga är att Climax är mer än en film; det är en hypnotisk upplevelse och en av de starkaste bioupplevelserna jag haft. Jag blev genast uppslukad och när eftertexterna rullade kände jag mig rent fysiskt utmattad. Med det sagt är risken emellertid ganska stor att gemene man inte kommer att tycka om Climax, men risken att ingen kommer att tycka någonting alls om den är helt obefintlig.

4 av 5

Definitivt årets obehagligaste film, men även en av de bättre. För mer bra tips, besök vår lista över årets bästa filmer 2018.

About Gustav Larsed 88 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.