Recension: Widows (2018)

”Widows” är bra, men för omfattande för sin speltid.

Änkorna i Steve McQueens film "Widows".
Foto: 20th Century Fox

Film: Widows (2018)
Regi: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen och Gillian Flynn (baserad på en serie av Lynda La Plante)
Med: Viola Davis, Elizabeth Debicki, Michelle Rodriguez, Liam Neeson, Robert Duvall m.fl.
Genre: Drama, Action
Speltid: 2 tim 9 min

Steve McQueens Widows har mycket som talar för den. Först och främst regissören själv som gjort den mästerliga Shame och den något överskattade men samtidigt fina 12 Years a Slave. Utöver det har Gillian Flynn som skrev Gone Girl arbetat med manuset. Musiken står ingen mindre än Hans Zimmer för, och den talangfulla skådespelarensemblen är nästan för omfattande för att rabbla igenom.

Därför är det väldigt synd att filmen som sådan inte är bättre än den är. Missförstå mig inte, det finns en hel del att beundra med Widows, men det fanns också anledning att förvänta sig något mer än ”bara” en kompetent genrefilm. Berättelsen kretsar kring fyra änkor ledda av Veronica (Viola Davis) som bestämmer sig för att ägna sig åt den kriminalitet som deras döda makar gjorde för att kunna betala av de skulder som männen lämnat efter sig. I den spindelnätsstad som är Chicago florerar också politiker, gängmedlemmar och frisörskor som på något sätt alla blir inblandade i situationen.

Premissen tycks nytänkande, men är i själva verket baserad på en brittisk tv-serie från 80-talet. Jag är inte övertygad om att en långfilm var det bästa sättet att återberätta den historien på. McQueen försöker inte bara porträttera kvinnorna utan strävar också efter att uppnå en omfattande analys av nutidens Chicago där två timmar helt enkelt inte räcker till för att täcka allt. Alla spår är intressanta, men alldeles för lite hinns med. Den politiska kampen mellan Jack Mulligan (Colin Farrell) och Jamal Manning (den alltid fantastiska Brian Tyree Henry) är ett exempel. En vital del av pusslet som inte ges tillräckligt med speltid.

Kanske hade Widows gjort sig bättre som en säsong av The Wire, eller en mer knasig och lättsam komedi i stil med Coen-bröderna eller Martin McDonagh. McQueens seriositet klatschar lite med filmens många orealistiska slumpar. Men jag har lite beröm att ge också. Skådespelarinsatserna är för det mesta ett nöje att bevittna, Elizabeth Debicki som Alice, en av änkorna, går från ängslig till badass och Daniel Kaluuya briljerar som Jamals iskalla indrivare till bror. Hjärtevärmande är det också att se 87-åriga Robert Duvall i några scener, även om hans roll som Jacks pappa Tom är allt annat än det. Och då nämner jag bara några få av de ofantligt många stora namnen i den här produktionen.

Stöten som kvinnorna utför är jättespännande att följa, men med allt annat som pågår hinner ingenting riktigt landa. När eftertexterna rullar vet man att man sett något bra, men besvikelsen över att det fanns betydligt högre potential är en påtaglig tanke när man lämnat salongen.

Betygssymbol för 3 av 5

För fler bra tips på produktioner från i år se vår lista över filmtips från 2018.

About Filip Kruse 228 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.