Recension: Bad Times at the El Royale (2018)

Bad Times at the El Royale är en spännande men ojämn thriller.

Poster till Bad Times at the El Royale.
Bad Times at the El Royale. Foto: 20th Century Fox.

Film: Bad Times at the El Royale (2018)
Manus & regi: Drew Goddard
Med: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Lewis Pullman, Chris Hemsworth, Cailee Spaeny m.fl.
Genre: Thriller
Speltid: 2 tim 21 min

”Bad Times at the El Royale” börjar riktigt bra. Inspirationen från Quentin Tarantino är uppenbar. Filmen tappar dock ånga allteftersom speltiden går och slutet känns rentav plumpt.

El Royale är ett hotell som ligger mitt på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Hotellet har sett bättre dagar och bemannas nu endast av den nervöst lagde Miles (Pullman). Merparten av filmen utspelar sig under en natt då fyra av hotellets gästers mörkaste hemligheter uppdagas och ställs på sin spets.

Drew Goddard, som har skrivit och regisserat ”Bad Times at the El Royale”, har lång erfarenhet som manusförfattare, både för film och TV. Han har bland annat skrivit manus till serier som Lost och Daredevil och filmer som World War Z och Cabin in the Woods. Som serieförfattare känns det rätt stabilt. När det kommer till film är det lite ojämnare. World War Z är spännande men hade stora problem under produktionen, vilket resulterade i en film som bara verkar vilja trycka in så många zombies som möjligt under sin speltid. Cabin in the Woods är en rätt underhållande skräck-pastisch, men ballar ur på slutet.

Goddard är i alla fall konsekvent i sin ojämnhet. Bad Times at the El Royale börjar riktigt bra. Huvudkaraktärerna presenteras lysande i en scen där de alla ska checka in på hotellet. Det är uppenbart att Goddard har inspirerats en hel del av Quentin Tarantino, då dialogen här är både banal och laddad samtidigt. Jon Hamm briljerar som sliskig dammsugarförsäljare. Goddard skiftar sedan över till att låta oss följa gästerna under tystnad, när de ägnar sig åt olika bestyr inne på sina rum. Färgsättningen på scenerna är underbar. Filmen når en höjdpunkt när Cynthia Erivo bjuder på a cappella av högsta klass.

Tre av karaktärerna checkar in i Bad Times at the El Royale.
Första timmen av Bad Times at the El Royale håller mästarklass. Foto: 20th Century Fox.

Problemet är att det sedan är ungefär 90 minuter kvar av filmens speltid. Första akten håller mästarklass. Andra akten är stabil. En hemlighet efter en annan avslöjas för oss om hotellet, gästerna och den nervöse receptionisten. Goddard fortsätter hålla hög klass när han ger oss korta små berättelser om de olika huvudkaraktärerna, som säger allt vi behöver veta om dem.

Det är tredje akten som är problemet. Här tappar Goddard helt fotfästet. Istället för att ge oss en upplösning som knyter ihop säcken för alla karaktärernas berättelser, löser han det hela på samma sätt som en serie i stil med 24 eller Blue Bloods hade gjort; han introducerar ett sadistiskt svin, som jag antar ska ställa allt på sin spets. All energi riktas från de intressanta karaktärerna till den sadistiske. Jag kände mig lurad på konfekten av tredje akten.

Filmen förtjänar lätt en fyra för sina två första akter. Men sedan sjabbar Goddard till det ordentligt, vilket sänker det slutgiltiga betyget.

Betygssymbol för 3 av 5

About Andreas Ziegler 200 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.