Recension: Apostle (2018)

Gareth Evans byter svettiga kung-fu sparkar mot mytologiskt trauma i nya Netflix-rullen.

Poster till Apostle

Film: Apostle (2018)
Regi: Gareth Evans
Manus: Gareth Evans
Med: Dan Stevens, Michael Sheen, Kristine Froseth m.fl.
Genre: Thriller/skräck
Speltid: 2 tim 10 min

Regissör Gareth Evans har bytt köttiga rundsparkar i The Raid-filmerna mot stolliga sekter i senaste tillskottet exklusiva Apostle. Resultatet? En tekniskt briljant, men likadelar frustrerande genre-gröt.

Efter att hans syster blir kidnappad av en sekt på en isolerad ö bestämmer sig Thomas Richardson (Dan Stevens) att skrida till handling. Sekten är isolerad från allt vad det etablerade samhället heter och tycks tillbe en annorlunda gud än i fastlandets krucifixutrustade kyrkor. Richardson initierar ett räddningsuppdrag. Planen är att smälta in bland befolkningen, hitta sin älskade syster och förhoppningsvis smita undan den dyra lösensumman sekten kräver.

Besvären börjar dock snabbt hopa sig för den bekymrade Richardson. Den karismatiska profeten Marcus (Michael Sheen) tycks hålla invånarna i ett obrutbart järngrepp och bakom kulisserna följer allt mer bisarra scenarion. Det slutna samhället sänder märkliga och rent skrämmande vibbar. Richardson kommer att bli tvungen att avslöja vilka demoniska krafter drar i alla trådar på ön – och resultatet blir en långt mer blodig historia än han först kunnat ana.

”Apostle” kan i det närmaste beskrivas som en ohelig mix av Saw-serien, The Witch och en gnutta Wicker Man. Genre-tentaklerna greppar efter thriller, fantasy och rysare men omfamnar ingen helt. Ambitionen ska Gareth Evans ges en eloge för, men övergången från ett diffust koncept till konkret film åker dessvärre på några rejäla törnar. Resultatet blir därför en film som tar många ansatser, men förvaltar varken thrillerns nerv, rysarens skräck eller fantasyns lust.

Evans saknar ett narrativt fokus och karaktärer som kliver utanför genrens stereotypa konturer. Berättandet spinner många trådar som aldrig knyts samman och jag sitter ofta oengagerad hemma i filmsoffan. Protagonistens kamp saknar driv och den sömniga sidohistorien om ett förälskat par har potential, men lyckas aldrig engagera – mycket på grund av ett manus som slaviskt följer mallen.

Under ”Apostle”s tredje akt sker en rubbning. Den långsamma uppbyggnaden ger äntligen utdelning – sällan blir det mer än tortyriska våldsfontäner. Mörbultandet av karaktärerna saknar nerv och trots Evans brutala våldsskildringar upplever jag varken sårbarhet eller någon emotionell koppling till hemskheterna protagonisterna genomlider. Våldet känns ofta meningslöst.

”Apostle” är dock en teknisk bedrift att beundra. Evans har visat i Raid-serien att han bemästrar actionfilmens fysiska berättande och estetik bättre än någon annan och Apostle är snuskigt vackert fotad. Scenografi och smink är läbbigt autentiskt och förmedlar en stark känsla av närvaro och en sorts underlig autenticitet till märkligheterna på skärmen. Även filmens soundtrack är utomordentligt och lyckas få vissa sekvenser att höja mitt blodtryck avsevärt. 

De tekniska bedrifterna till trots är ”Apostle” en splittrad upplevelse. Evans vill få oss att nervöst bita oss i nagelbanden, blunda av skräck och förundras av mytologin, men helheten lider. De narrativa trådarna sammanfogas sällan och även om potentialen ibland lyser igenom är det för sällan. 

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

För tips på de bästa filmerna, läs här.

About Fredrik Edström 274 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline