Recension: Big Mouth (Säsong 2)

”Insidan ut” och ”Monsters Inc” möter Skamtrollkarlen i den magiska fortsättningen av ”Big Mouth”.

Skamtrollkarlen och Andrew i andra säsongen av Big Mouth. Foto: Netflix

Serie: Big Mouth (säsong 2)
Skapare: Jennifer Flackett, Andrew Goldberg, Nick Kroll, Mark Levin
Med: Nick Kroll, John Mulaney, Jessi Klein, Jason Mantzoukas, Jenny Slate m.fl.
Genre: Komedi
Längd: 10 x 30 min
Distributör: Netflix

Vad får du om du kombinerar finstämda ”Insidan ut” (2015) och ”Monsters Inc” (2011), med en ocensurerad inblick i (den del av våra liv som helt tycks lysa med sin frånvaro hos Disney och Pixar) de kåta pubertetsåren? Förvånansvärt underhållande och på rätt sätt snuskiga, ”Big Mouth”, såklart.

Jag stängde av den första säsongen av Big Mouth efter mindre än ett avsnitt, helt säker på att jag hade råkat snubbla över en som var gjord för någon helt annan än mig. Efter en tid började jag läsa fler och fler hyllningar och gav lyckligtvis serien en andra chans. För vid en första anblick kan Big Mouth verka vara ytterligare en slentrianmässig ”snuskskämt”-serie utan djup, men det är givetvis mycket mer än så.

Hormonmonstret hade lika gärna kunnat vara en Monsters Inc-karaktär. I ett av avsnitten ur den andra säsongen får vi till och med hänga med till ”The Department of Puberty”, som är den monstermyndighet som parar ihop varje unge med ”sitt” hormonmonster. Monstret är en slags oskön, men välmenande, guide genom pubertetens olika steg.

Den där inre Insidan ut-rösten vi alla har hört, men som fått oss att fatta tvivelaktiga beslut… enbart baserade på ”begär” eller ren nyfikenhet av olika slag. Till en början är det mestadels glädje och spänning över det ännu otestade, en första kyss, glimten av ett naket bröst (vars betydelse utforskas i avsnitten What Is It About Boobs? och The Dark Side of the Boob) eller Nathan Fillions trygga famn.

Karaktären Missy drömmer om Nathan Fillion i Big Mouth.
Nathan Fillion gör sin egen röst i Big Mouth. Foto: Netflix

Under den andra säsongen introduceras vi även för Skamtrollkarlen (eller engelskans lite häftigare; The Shame Wizard). För så fort hormonmonstret fått dig att prova på något lite väl tvivelaktigt, kan Skamtrollkarlens självhatande viskningar från ditt inre få dig att göra allt sjukare saker. Faktumet att det är David Thewlis, tänk er en röstmässig fortsättning av hans äckligt läskiga prestation från Fargos tredje säsong (om du inte hänger med på referensen har du ett ytterligare tips på kvalitetsundehållning), som gör rösten bakom Skamtrollkarlen visar sig dessutom vara ett genidrag från seriens skapare.

Eftersom det rör sig om en av Netflix egna originalserier, med en budget som ser ut att spegla streamingjättens till synes avgrundsdjupa fickor, är både animationerna och röstskådespelarna av absolut världsklass. Med manus som många gånger är överraskande djupa och eftertänksamma, mitt bland alla ”snuskskämt”, går det att lära sig lika mycket om sig själv och sin barndom, som efter att ha sett den finaste Disney/Pixar-filmen du kan tänka dig. Bara att det råkar röra sig om en annan del av barndomen än vanligt.

4 av 5

För mer läsning, se vår lista över årets bästa serier.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline