Halvdan Viking (2018)
Barnslig förbjuden kärlek i vikingamiljö.
’’Halvdan Viking’’, som baseras på Martin Widmarks populära bokserie, är en svenskproducerad äventyrsfilm som riktar sig till hela familjen. Men detta är i sin helhet ingen högklassig familjefilm. Det är för det mesta stelt skådespel och handlingen – klassisk förbjuden kärlek – är onödigt anpassad för de yngre tittarna.
I Halvdan Viking ligger stort fokus på relationen mellan vikingasonen Halvdan (Vilgot Hedtjärn) och kungadottern Meia (Ellinea Siambalis). De båda finner varandra i skogen när Halvdan en dag olovligen lämnar sin by – Östbyn – för att ta sig ner till floden och sjösätta sin barkbåt. Plötsligt dyker Meia upp, och blir Halvdans räddare i nöd när han håller på att drunkna.
En vänskap tar sin början, men snabbt visar det sig att Meia bor på andra sidan floden – i Västbyn. De båda byarna har sedan länge legat i konflikt med varandra och som ni kanske förstår innebär detta stora problem för Halvdan och Meia.
Ett klassiskt Romeo & Julia-upplägg i barnformat. Det blir som förväntat inte särskilt dramatiskt, inte ens med barns mått mätt. Filmen är klart lättsam med mycket humorinslag, varav några fungerar. Ett par replikskiften mellan Peter Habers och Claes Månssons karaktärer är lite småkul.
Men i övrigt är skådespelarna i filmen inte på topp. Det är mycket överspel. Särskilt från Torkel Petersson och Joel Spira i rollerna som rivaliserande bröder från de olika byarna. Deras roller som förvuxna, griniga bebisar görs verkligen inte med glimten i ögat och blir efter en kort stund bara irriterande. Vilgot Hedtjärn och Ellinea Siambalis lyckas tyvärr inte heller att gjuta så mycket liv i Halvdans och Meias relation. Det känns för det mesta bara stelt.
Rent produktionsmässigt, märks det också att filmen inte haft den största budgeten. Filmteamet har byggt upp några hyddor i skogen och klätt skådespelarna och statisterna i tidstypiska kläder. Några spänningsfyllda strider blir det inte heller (på slutet uppstår ett rejält antiklimax i min mening).
Sammantaget kan man väl säga att detta inte är en blivande svensk filmklassiker. Det finns ett par ljusglimtar i form av humorinslag, men i övrigt finns det inte mycket positivt att säga. Halvdan Viking hade vunnit på att våga vara lite mer allvarlig, trots att det är en familjefilm. Jag hade gärna sett ett annat manus till filmen, som lagt än mer fokus på att dramatisera faran i Halvdans och Meias relation.
För mer läsning, scrolla vidare eller spana in vår sida med familjefilmer!