Recension: A Star Is Born (2018)

”A Star Is Born” är en triumf för Bradley Cooper.

Bradley Cooper och Lady Gaga i "A Star Is Born"
Bradley Cooper och Lady Gaga. Foto: Warner Bros. Pictures

Film: A Star Is Born (2018)
Regi: Bradley Cooper
Manus: Bradley Cooper, Eric Roth och Will Fetters (baserat på berättelsen av William A. Wellman och Robert Carlson)
Med: Bradley Cooper, Lady Gaga, Sam Elliott, Dave Chappelle m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 15 min

Då var det dags för den tredje (!) nyinspelningen av den klassiska Hollywoodhistorien ”A Star Is Born”. Den ojämna skådespelaren Bradley Cooper är huvudrollsinnehavare, medförfattare och gör regidebut. Denna djärvhet hade kunnat sluta i katastrof, istället kommer han ur kampen som segrare.

Precis som i den förra framställningen från 1976 berättas sagan om en framgångsrik musiker som hjälper en aspirerande sångerska i sin karriär, medan hans egen fallerar på grund av missbruksproblem. Jackson Maine (Bradley Cooper), en klassisk rockgubbe med vissa countrydrag, trillar in på en bar efter ett gig och ser Ally (Lady Gaga) uppträda. Han fängslas direkt och hon får sjunga på hans nästa spelning. En stjärna föds, om man så vill, då världen får se vad hon kan åstadkomma på scen.

Storyn har moderniserats snyggt. Tydligast i det faktum att vi lever i en digital värld som både fungerar till karaktärernas för- och nackdel. Det är mycket som pågår i A Star Is Born men Cooper lyckas få in och mixa ihop dess teman (kärlek, missbruk, familj, showbiz) till en vacker cocktail med toner av melankoli. Mycket vilar på Cooper och Gagas insatser och det är bara att lyfta på hatten. Cooper har aldrig visat upp ett så här brett register förut. Vi kan alltid avgöra om Jackson har tagit till flaskan eller inte, endast baserat på hans ansiktsdrag. Gaga är som skapad för rollen, hennes framträdande av La Vie en rose är spektakulärt.

Utöver det är musiken något sentimental, men alltid fin och väl framförd. Cooper försöker (något ambitiöst) kanalisera Springsteen, men även om han inte kommer upp i Bossens nivå, är hans sångröst förvånansvärt elegant. Ytterligare två skådisar som bidrar en hel del till filmens kvalitet är Sam Elliott och Dave Chappelle. Elliott spelar Jacksons äldre bror Bobby, en minimal men hjärtskärande prestation som – om det finns någon rättvisa i världen – måste bli Oscarsnominerad.

Något som också behandlas i filmen är konstnärlig integritet, Chappelles medverkan har därför en stark symbolisk kraft. På grund av kreativa meningsskiljaktigheter valde komikern i början av 2000-talet att lämna sin populära serie Chappelle’s Show trots att en deal på 50 miljoner dollar låg på bordet. På premiärfesten av A Star Is Born sa han följande: ”Tonight is the first time I’ve seen myself in a good-ass movie.”

Det finns många likheter mellan A Star Is Born och Damien Chazelles La La Land. Skillnaden är att den förstnämnda känns realistisk snarare än sagoaktig, vilket jag personligen föredrar. Den mörka sidan av framgång undersöks rejält, det är inte så självsmickrande som den (ärligt talat) usla affischen antyder. Det här är en film som Oscarsjuryn kommer att älska, och i vanliga fall brukar sådant inte intressera mig alls, men det här betet nappar jag på!

4 av 5

About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.