Recension: Alpha (2018)

Människan mot naturen i slående vackra miljöer.

Bild på Kodi Smit-McPee och hans käre vargkompis från filmen Alpha.
Kodi Smit-McPee imponerar inte lika mycket som hans lurviga vän.

Film: Alpha (2018)
Regi: Albert Hughes
Manus: Albert Hughes, Daniele Sebastian Wiedenhaupt
Med: Kodi Smit-McPee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Jens Hultén m.fl.
Genre: Drama, Äventyr
Speltid: 1h 36min

Albert Hughes är tillbaka med en storslagen forntidsberättelse. Det är människan mot den karga naturen i sann The Revenant-anda. Fotot över den magnifika vildmarken är briljant, den perfekt tajmade klippningen mellan himmelska blixtar och mänsklig kamp likaså. Dock misslyckas huvudaktören Kodi Smit-McPee med att bära ryggen på sina sargade axlar. Tur är att hans lydiga kompanjon lyckas bättre.

I Europa för 20 tusen år sedan var varje årstid en kamp mot svält och vildmarksfaror. Keda (Kodi Smit-McPee) blir uttagen i sin far Taus (Jóhannes Haukur Jóhannesson) jaktstyrka som tillsammans dödar bufflar inför vintern. Men jakten går fel, Keda skadas svårt och faller ned från ett berg där han lämnas eftersom han befaras vara död. Men Keda vaknar och är fast besluten att ta sig hem. Han påbörjar en omfattade resa, där han träffar en varg som han bildar ett starkt band till. Ska de klara sig hem innan vintern?

Filmens handling är välbekant, inte minst med Alejandro Gonzalez Inárritus The Revenant färskt i minnet. Konceptet ”natur mot människa” är väldigt effektivt i rätt händer. Albert Hughes har satt den visuella tonen tillsammans med fotografen Martin Gschlacht. Bilderna över råa isiga landskap, solfärgade slätter och stjärnlysande natthimmel skrämmer och fascinerar på samma gång. Dessutom korsklipps natursekvenser ihop med Kedas mentala tillstånd med lyckat resultat. 

Dessvärre gör Kodi Smit-MacPee en slätstruken insats i huvudrollen. Skådespelaren som mest är känd som pojkarna i Vägen (2009) och den amerikanska remaken av Låt den rätte komma in (2010), saknar nödvändig karisma. Inte heller övriga skådespelare, däribland svenska Jens Hultén, utmärker sig nämnvärt.

Dock fungerar relationen mellan vargen och Keda desto bättre. Deras band känns trovärdig och engagerar hela vägen. Som hundälskare är det svårt att inte fälla en tår. Det skadar inte heller att specialeffekterna är på en mycket hög nivå. Alla djur i filmen känns realistiska i både utseende och rörelsemönster.

Det finns egentligen inga större fel på Alpha. Den är absolut sevärd, ett vackert och spännande äventyrsspektakel med hjärtat på rätt ställe. Men det känns ändå som att detta hade kunnat vara ännu bättre. Vanligtvis är en kort speltid ingenting som jag tackar nej till, men filmen hade mått bra av lite mer karaktärsutveckling. Lägg därtill en mer karismatisk skådespelare i huvudrollen och Alpha hade kunnat vara en riktigt bra film.

Betygssymbol för 3 av 5

Om du vill ha fina filmtips, spana då in vår lista över årets bästa filmer 2018!

About Rasmus Torstensson 130 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.