Recension: Papillon (2017)

”Papillon” är en onödig, knappt godkänd remake.

Rami Malek och Charlie Hunnam i "Papillon"
Rami Malek, Charlie Hunnam och Roland Møller. Foto: Bleecker Street

Film: Papillon (2017)
Regi: Michael Noer
Manus: Aaron Guzikowski (efter boken av Henri Charrière och manuset av Dalton Trumbo och Lorenzo Semple Jr.)
Med: Charlie Hunnam, Rami Malek, Rolan Møller m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 13 min

Cineaster världen över fasas över faktumet att det ikoniska fängelsedramat Papillon från 1973 med Steve McQueen och Dustin Hoffman gjorts om. Vissa skulle likna agerandet med blasfemi. Och visst var det ett märkligt beslut att ta; varför sjuttiotalsklassikern baserad på en bok, i sin tur baserad på en verklig händelse behövde framställas ännu en gång, är även för mig obegripligt.

Om det nu verkligen fanns en vettig förklaring till varför berättelsen om Henri ”Papillon” Charrière skulle återges, hade det inte då varit lämpligt att göra det i en fransk tappning? Det är ju trots allt franska fångar som historien kretsar kring, och större delen utspelar sig i Franska Guyana där de avtjänar sina straff. Få saker stör mig mer i filmer än när fel språk talas, kanske är det därför jag älskar Inglourious Basterds så mycket.

Men bortser man från det, kändes ändå rollsättningen relativt genomtänkt på förhand. Charlie Hunnam har samma ståtliga filmstjärneansikte som Steve McQueen, här i rollen som Papillon (en fånge som blivit oskyldigt dömd för mord) och Rami Malek har visat att han kan vara lika skruvad och excentrisk som Dustin Hoffman. Här spelar han Louis Dega (en förmögen förfalskare som de andra fångarna vill åt, men som Papillon försvarar i utbyte mot pengar till flyktförsök).

Ibland fungerar skådisarnas kemi, men ibland inte. Den tysta beundran som männen känner för varandra framkommer inte lika tydligt här som i originalet. Hunnam är nästan för stoisk; tomheten som fem år i en isoleringscell rimligtvis frambringar syns inte alls i hans ögon, det enda som ändrats är hans hårfärg. Och Malek känns begränsad – hans lite mer oberäkneliga sida som ofta lyser igenom i hans gestaltning av paranoia i Mr. Robot är svår att finna här.

Något filmen till sin nackdel har gemensamt med originalet är tempot, det flängs lite hej vilt med tidshoppen vilket ger en känsla av förvirring. Trots det lyckas ändå den danske regissören Michael Noer göra de många flyktförsöken någorlunda spännande att följa. Filmens bästa sekvens kommer när Papillon, Dega och två andra män orkestrerar ihop en flyktplan från sjukstugan. Men Noer kommer inte med några idiosynkratiska regissörsdrag, det är en tydlig Hollywoodproduktion som syftar till att tillfredsställa alla, men som därför uppfattas som generisk.

Precis som Sofia Coppolas De bedragna är det här en nyinspelning som tonat ner råheten från sitt källmaterial. Noer försöker få sin Papillon att verka mörkare, och den är till viss del mer våldsam, men framåt slutet har dess historia ändå omvandlats till en form av upplyftande skildring om hopp, komplett med emotionella stråkar som spelas i bakgrunden. Det hela resulterar i en medioker, högst ointressant upplevelse. Jag rekommenderar att se om Nyckeln till frihet istället.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.