Recension: The Predator (2018)

”The Predator begår stora uppföljar-misstag.”

Hjältarna konfronteras av jägaren i The Predator
Foto: 20th Century Fox.

När Shane Black meddelade att han tänkte göra The Predator var förväntningarna höga. Dessvärre har han kokat ihop en medioker uppföljarsoppa.

Film: The Predator (2018)
Regi: Shane Black
Manus: Shane Black & Fred Dekker
Med: Boyd Holbrook, Olivia Munn, Sterling K. Brown, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Keegan-Michael Key, Thomas Jane, Alfie Allen m.fl.
Genre: Action
Speltid: 1 tim 47 min

Ytterligare en utomjordisk troféjägare kommer till Jorden. Efter en konfrontation med krypskytten McKenna (Holbrook) tar jägaren upp jakten. Den här gången är dess villebråd ett gäng mentalsjuka soldater, en biolog (Munn) och en liten autistisk pojke (Tremblay). Jägaren är dock bara början på problemen.

Arnold Schwarzenegger i originalet, Predator, från 1987.
”If it bleeds, we can kill it” är bara en av många klassiska repliker från ”Predator” (1987). Foto: 20th Century Fox.

Detta är alltså en uppföljare till Predator från 1987. Då fick vi se Arnold Schwarzenegger och ett antal andra muskulösa män bli jagade av en osynlig utomjording i djungeln. Det är en av 80-talets mest älskade actionfilmer. Anledningen till detta tror jag är att den ställde decenniets muskulösa actionhjälte mot en varelse som byggde vidare på rädslan för det okända som Ridley Scott lade grunden för med Alien 1979.

Tanken bakom det utomjordiska monstret är enkel. Det är en troféjägare som jagar ”värdiga” villebråd, det vill säga varelser som är farliga, i det här fallet människor. Detta var något diverse uppföljare och crossover-filmer byggde vidare på, med blandad framgång. 

I händerna på en manusförfattare och regissör som Shane Black borde The Predator vara en av de bättre uppföljarna. Black är trots allt mannen som skrev manuset till Dödligt vapen, en av 80-talets populäraste actionfilmer, och som även skrivit och regisserat actionrökare som Iron Man 3 och The Nice Guys.

Men istället för att bygga vidare på det grundläggande konceptet, begår Black några av de största misstagen som kan begås, och resultatet är en riktig uppföljarsoppa. För det första har Black fått för sig att större är bättre. Detta gäller allt från explosioner till monster.

Jägaren/Monstret i The Predator
Fortfarande ”one ugly mother…” Foto: 20th Century Fox.

Det största misstaget är dock att katt-och-råtta-leken, som gjort monstret så populärt, lyser med sin frånvaro. En Predatorfilm utan jakt-komponenten känns lite som att beställa en pizza utan pålägg, ost eller tomatsås; det är bara varmt bröd. Istället för en katt-och-råtta-lek bjuds vi på något som mer liknar en banal skattjakt där både människorna och monstret är ute efter samma sak. Med regelbundna mellanrum konfronteras våra hjältar av monstret, och deras möten är inte vidare spännande, eftersom alla bara står och skjuter i några minuter utan att träffa något.

Black har tidigare visat sig vara en begåvad manusförfattare, som bygger sin action kring rappa repliker, karismatiska skurkar och dynamiska hjältar. Det enda som överlevt i The Predator är de rappa replikerna. De sitter visserligen inte lika bra som i andra filmer av Black, men det är just replikskiftningarna, främst mellan de mentalsjuka soldaterna, som är filmens behållning. Faktum är att de är så pass bra att de räddar denna uppföljarsoppa från ett lägre betyg.

De tidigare filmerna av Black rekommenderar jag helhjärtat. Dessvärre kan jag inte göra detsamma med The Predator.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Andreas Ziegler 126 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.