Recension: Unga Astrid (2018)

En film med fokus på Astrid Lindgrens utveckling från flicka till kvinna.

Bild från filmen Unga Astrid.
Copyright: Erik Mollberg. Distribution: Nordisk Film.

Film: Unga Astrid (2018)
Regi: Pernille Fischer Christensen
Manus: Pernille Fischer Christensen & Kim Fupz Aakeson
Med:  Alba August, Trine Dyrholm, Maria Bonnevie, Henrik Rafaelsen, Björn Gustafsson m.fl.
Genre: Biografi, Drama
Speltid: 2 tim 3 min

Astrid Lindgren dansar efter sin egna pipa i ”Unga Astrid”. Filmen handlar om den kända författarinnans mer okända yngre år och den lyckas engagera trots en del brister i utförandet.

Det är inte så här vi är vana att se henne, allas vår mormor Astrid Lindgren, i en rutig bomullsklänning med flätor, planterades potatisar i ett kargt Småland. Briljant spelad av Alba August (men utan dialekten, vilket förstör en del av magin) skildrar filmen Astrid Ericsson under 1920-talet. Hon är en flicka på väg ut ur tonåren som får arbete som volontär på Reinhold Blombergs (Henrik Rafaelsen) tidning. Snart inleds en kärleksaffär mellan henne och chefen vilket resulterar i att Astrid blir gravid och hennes redan ansträngda relation med sin mamma (Maria Bonnevie) försämras ytterligare.

För att undvika skandal i den lilla religiösa staden åker hon till Stockholm för att utbilda sig till sekreterare. Reinhold kan inte offentligt fria till Astrid då han är mitt uppe i en skilsmässa och riskerar att bli anmäld för otrohet. Men i Köpenhamn kan man föda utan att behöva uppge faderns namn så paret söker sig dit. Ensam föder Astrid sin lilla Lars och sedan följer år av längtan. Längtan efter sonen. Längtan efter något nytt. Längtan till ett annat liv.

Hela filmen utspelar sig i en ramberättelse där Astrid på slutet av 1980-talet läser brev och tittar på teckningar som barn skickat in till henne. Barnens ord citeras vid vitala delar i filmen för att koppla Astrids författarskap med händelser ur hennes egna liv. Det blir ibland tyvärr ganska klichéartat och krystat. Barn är ju inte alltid de bästa skådespelarna. Även den obligatoriska bilden av ett fattigt urtvättat Småland (tack Vilhem Moberg) känns onödig, men Unga Astrid lyckas ändå förmedla en engagerande berättelse om en person vi alla redan känner mycket för. Hon har sina egenheter, som när hon själv dansar framför alla paren i Vimmerby.

Genom hela filmen leds vi av scener på Astrid som är på väg någonstans. På väg hem från fester. På väg till jobbet i Vimmerby. Till Stockholm. Till Köpenhamn. Nästan alltid är hon själv, och de viktiga besluten kommer från henne. Den engelska titeln på filmen är Becoming Astrid och det är hennes utveckling från barn till vuxen kvinna vi får beskåda. Ibland i tydliga scener som när hon bestämmer sig för att klippa av sig flätorna och skaffa den karaktäristiska korta frisyren. Och desto säkrare Astrid blir på sig själv och vad hon vill, desto mer bryr hon sig om det som spelar roll: barnen. Tydligast i hennes längtan efter Lars men även i hennes behandling av sina småsyskon. Astrid var alltid på barnens sida och under eftertexterna ljuder en barnkör för att för en sista gång påminna oss om vad som är viktigast.

Det vi inte får se något av är författarskapet. Berättandet återkommer i vissa scener, men aldrig sitter Astrid ned med ett papper för att förmedla det som skulle bli hennes arv till Sverige och världen.

Betygssymbol för 3 av 5

”Unga Astrid” har premiär 15 september. För andra bra tips se vår lista över de bästa filmtipsen från 2018.

About Charlotta Lundborg 27 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline