Recension: Superhjältarna 2 (2018)

Pixar och Brad Bird spelar säkert med ”Superhjältarna 2”.

Superhjältefamiljen i Brad Birds "Superhjältarna 2" från Pixar.
Superhjältefamiljen. Foto: Pixar Animation Studios

Film: Superhjältarna 2
Manus & Regi: Brad Bird
Med: Craig T. Nelson, Holly Hunter, Catherine Keener, Samuel L. Jackson m.fl.
Genre: Animerat, Action
Speltid: 1 tim 58 min

När Pixar släppte ”Superhjältarna” år 2004 hade den nuvarande hetsen kring superhjältar inte riktigt tagit fart. Nu, fjorton år senare, är det inte särskilt förvånande att den efterlängtade uppföljaren är här. Resultatet är klart sevärt, men likt Marvel har Pixar börjat förlita sig på gamla recept.

Berättelsen tar vid ungefär där den första filmen slutade. Superhjältar är fortfarande olagliga, och familjen Parr gör sitt bästa för att leva ett normalt liv, trots sina krafter. Men så dyker affärsmannen, tillika superhältefantasten, Winston Deavor upp. Han vill ändra allmänhetens åsikt om superhjältar så att lagen kan ändras. Det här vill han uppnå genom att placera små kameror på hjältarna när de utför sina heroiska insatser för att folket faktiskt ska kunna se hur nödvändiga de är. Helen (Elastaflickan), som enligt Deavor har bäst statistik när det kommer till brottsbekämpning, ger sig ut på uppdrag medan Bob (Mr. Incredible) får stanna hemma med barnen.

Något som är lätt att ta för givet när det kommer till Pixar-filmer är animeringen. Allt ska se helt enastående ut, något annat är oacceptabelt. De har visserligen haft några år på sig, och en uppskattad budget på 200 miljoner dollar, men det är ändå förbluffande hur snygg varenda liten detalj är. Visuellt sätt är det ett rent nöje att titta på Superhjältarna 2.

Den rutinerade Pixar-medarbetaren Brad Bird (som även gjort Ratatouille) står återigen för manus och regi. Han vet vad som krävs för att skapa en actionfylld, familjevänlig och stundtals humoristisk upplevelse. Att se familjen samarbeta och nyttja sina olika krafter tillsammans är underhållande och ibland nagelbitande, speciellt under filmens maffiga klimax. De högsta skratten kommer i scenerna när Bob försöker ta hand om bebisen Jack-Jack och inser att lillen kanske är kraftfullast av de alla.

Skurken är i sig en väldigt fiffig varelse. Namnet är ”Skärmskräckaren” och hen använder vårt nutida skärmberoende emot oss genom hypnotisering och andra tekniska manipuleringsmetoder. Det finns faktiskt lite gömd mediekritik att hitta här för de vuxna åskådarna, ett respektingivande drag av filmskaparna. Dessvärre känns själva motivationen bakom Skärmskräckarens uttänkta mästerplan inte speciellt övertygande, det hade Bird och hans team kunnat fila lite mer på.

Allt som allt är det inga överraskningar som erbjuds i Superhjältarna 2. Vi har sett den här formeln om och om igen, vi kan ana direkt vem den ”egentliga” skurken är och vi vet hur allt kommer att sluta långt innan vi är i mål. Det är ett publikfrieri som lär accepteras. För det är ju ändå så vansinnigt välgjort.

Betygssymbol för 3 av 5

För mer läsning om Pixar, spana in vår lista över deras bästa filmer.

About Filip Kruse 210 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.