Recension: Uppsalakidnappningen (2018)

Bisarr sann berättelse kommer till liv i ”Uppsalakidnappningen”.

Rasmus Luthander i Anders Skogs "Uppsalakidnappningen".
Rasmus Luthander som kidnappsoffret Sebastian Åhlund. Foto: Nordisk Film

Film: Uppsalakidnappningen (2018)
Manus & Regi: Anders Skog
Med: Poyan Karimi, Rasmus Luthander, Shirin Golchin, Peter Åström m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 1 tim 28 min

När jag för drygt ett år sedan lyssnade på den magnifika P3-dokumentären om den så kallade Uppsalakidnappningen tänkte jag för mig själv: ”Vilken bra film det här hade kunnat bli.” Regissör Anders Skog tänkte likadant, och jag kan nu självgott utropa: ”Jag hade rätt!”

Den minst sagt excentriska Josef Esfarander (Poyan Karimi) bestämmer sig för att kidnappa juridikstuderande Sebastian Åhlund (Rasmus Luthander). Han har till synes planerat brottet in i minsta detalj. Med sig har han flickvännen Shirin (Shirin Golchin) som agerar lockbete (hon förgiftar Sebastian med en spetsad köttfärspaj) och den något trögtänkta Henning (Peter Åström) som medhjälpare. Vad kan gå fel?

Händelsen är så bisarr att det enda sättet att porträttera den rättvist är genom svart humor, och det är precis vad Skog och resten av teamet gjort. Karimi är riktigt övertygande som det narcissistiska ”geniet” Josef, som hela tiden förklarar för oss varför han inte är en av de dumma människorna. Han berättar om sin mästerplan genom att citera diverse psykologiska teorier som han vill nyttja i praktiken. Däremot har han inte dubbelkollat om lägenhetshuset där Sebastian bortrövas från har en hiss eller inte.

Själva kidnappningen och spänningen Uppsalakidnappningen utgör i all ära, men det är i slutet av dagen karaktärerna som är mest intressanta här. Hade man inte vetat att de här människorna faktiskt finns på riktigt hade manuset inte känts trovärdigt. Den tragikomiska Henning är ett bra exempel. Han är en i grunden god människa som leds och manipuleras enkelt av Josef till att göra dåliga saker. Vi skrattar högt när han försöker komma ihåg att prata till Sebastian på engelska med rysk brytning och inte på svenska. Men vi lider också med honom när vi inser hur hjälplös han egentligen är. Åström personifierar honom med en fenomenal insats.

Uppsalakidnappningen påminde en del om norska Huvudjägarna, också en mörk crime-berättelse med komiska inslag. Likt den placeras vi i den kriminellas situation och även om vi inte sympatiserar med honom, gör filmen att vi trots det hejar på honom, vi vill inte att han ska åka fast.

En scen som är särskilt stark i P3-dokumentären är när Sebastian väl hittas av polisen. Jag har en känsla av att den hade varit väldigt gripande här med, men tyvärr återfinns scenen inte i filmen. Jag får tyvärr känslan att klippsaxen tagits fram lite för ofta, jag hade lätt kunnat tänka mig en halvtimme till av Uppsalakidnappningen. Samtidigt verkar det som att filmskaparna tagit vara på de resurser de haft och levererat en mycket sevärd svensk film.

4 av 5

About Filip Kruse 222 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline