Domaren (2018)

Det ligger i rättegångsdramers natur att bjuda på etiska dilemman. Konceptet funkar också därför bäst när filmerna behandlar frågor värda att fundera över. Som i Ronit Elkabetz och Shlomi Elkabetzs mästerliga kammarspel Amsalem vs. Amsalem, där regissörerna ville visa hur svårt det är för kvinnor att ta ut skilsmässa i Israel. Vad som diskuteras behöver med andra ord inte vara särskilt spektakulärt, utan kan med fördel vara ganska enkelt. Däremot bör det finnas en vilja att få åskådaren att fundera över rättsväsendet styrkor och brister. Andra filmer, som Sidney Lumets Domslutet där vi följer en alkoholiserad advokat, är istället ett starkt personporträtt med en spännande inramning.

Richard Eyres "Domaren" har försökt att gå någon mellanväg. Vi följer både historien om domaren Fiona (Emma Thompson), vars äktenskap är i förfall, och en ny rättegången hon dömer. Fallet handlar om en 17-årig pojke i Jehovas Vittnen, som vägrar en blodtransfusion på grund av sin tro. Har han av religiösa själ rätt att bestämma över sitt liv eller ska staten tvinga den minderårige att följa sjukhusets rekommendation. Om han inte får transfusionen kommer han med största sannolikhet att dö, men om han tar emot blodet riskerar han att frysas ut av föräldrarna och församlingen.

Premissen är inte helt fel. Särskilt inte när filmen så småningom glider in på ett hyfsat spännande thrillerspår. Men utförandet lämnar mycket att önska. Diskussionerna som förs i rättegångsrummen är inte svåra att ta ställning till och Fionas scener med maken Jake (Stanley Tucci) känns aldrig särskilt övertygande. Om inte dessa grundstenar fungerar, så fungerar inte heller filmen i sig.

Den stora behållningen är domaren själv. Emma Thompson gör en stark insats och är filmens enda riktiga behållning. I det stora hela är Domaren en godkänd film och om Richard Eyres regi hade varit av Thompsons kaliber hade det kunna bli ett rättegångsdrama värt att rekommendera.