Recension: BlacKkKlansman (2018)

”BlacKkKlansman” är både underhållande och påträngande.

Adam Driver och John David Washington i Spike Lees "BlacKkKlansman"
Adam Driver och John David Washington. Foto: Universal Pictures

Film: BlacKkKlansman (2018)
Regi: Spike Lee
Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott och Spike Lee (baserat på en bok av Ron Stallworth)
Med: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier, Alec Baldwin m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 2 tim 15 min

”BlacKkKlansman” är den bisarra, men sanna, historien om Ron Stallworth, en afroamerikansk polis som på 70-talet i Colorado lyckades infiltrera Ku Klux Klan. Spike Lees återkomst till rampljuset är stundtals väldigt underhållande, men lider samtidigt av en påträngande övertydlighet.

Det hela börjar med ett samtal. Ron (John David Washington) ser en annons i tidningen och får en idé. Han ringer upp Ku Klux Klan och berättar om sitt aktiva hat mot mörkhyade och egentligen alla som inte har vitt ariskt blod rinnande genom kroppen. Rösten på andra sidan linjen gillar det han hör och Ron bjuds in till en träff.

Av uppenbara skäl måste Ron hitta en annan polis som kan spela honom, och den judiska kollegan Flip (Adam Driver) sätts på fallet. Tillsammans går de undercover som samma person, Ron pratar med Klanen i telefon och Flip träffar dem i verkligheten. Ganska omedelbart inser de att den rasistiska och antisemitiska organisationen planerar en attack.

BlacKkKlansmans styrka är dess premiss. När fokuset läggs på uppdraget i fråga är det vansinnigt underhållande. Problemet är att det dröjer innan vi faktiskt får åka med på resan; filmen inleds med en på tok för lång uppbyggnad av karaktärer. Det är en hel del annat som filmen också vill få in, bland annat ett kärleksintresse till Ron i form av studentordföranden Patrice (Laura Harrier) som tyvärr inte adderar särskilt mycket. Dessutom en rad klumpiga referenser till dagens politiska klimat som är så påträngande att dess kraft går förlorad.

Jag har alltid föredragit subtila och indirekta framställningar av budskap framför nässkrivning. Det känns troligare att man tar till sig något man kommer fram till själv, snarare än något man matas med. Speciellt när det kommer till sådana här teman. Om någon av personerna som sympatiserar med Klanen mot förmodan skulle se BlacKkKlansman tror jag knappast att de skulle ändra sin åsikt efter visningen.

Kemin mellan Washington och Driver är oavsett välfungerande, och de komiska elementen är verkligen roliga. I synnerhet de telefonsamtal Ron har med David Duke (Klanens högsta topp) där han berättar för Ron hur han enkelt kan höra skillnaden på en vit och en svart mans röst. Vidare är undercover-scenerna där Flip måste stöta bort misstänksamhet riktigt svettiga. Spike Lee är en skicklig filmmakare, och han har gjort en sevärd film; de nutida dokumentära bilderna vi tar del av framåt slutet är kraftfulla, men personligen tror jag att en mer avskalad stil hade varit mer effektiv.

Betygssymbol för 3 av 5

”BlacKkKlansman” gick upp på svensk bio på Way Out West. Läs mer om vår bevakning av eventet 2018. 

About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.