Recension: Gräns (2018)

”Gräns” är ett unikt drama om utanförskap.

Eero Milonoff och Eva Melander i Gräns.
Eero Milonoff och Eva Melander i Gräns. Foto: TriArt Film.

Film: Gräns (2018)
Regi:
Ali Abbasi
Manus:
Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist (Efter novell av Lindqvist)
Med:
Eva Melander, Eero Milonoff, Jörgen Thorsson, Ann Petrén m.fl.
Genre:
Drama
Speltid:
1 tim 41 min

Den nya John Ajvide Lindqvist-filmatiseringen ”Gräns” är något så ovanligt som en unik filmupplevelse. Med det sagt kommer den förmodligen att bli en rejäl publikdelare.

Efter ett par ljumma decennier har Sverige återigen blivit ett filmland att räkna med. Bara i år har vi fått ta del av filmer som Amatörer av Gabriela Pichler och Jimmie av Jesper Ganslandt. Nu kan vi lägga till Ali Abbasis Gräns till listan över årets bästa filmer.

Gräns är den första långfilmen på tio år att baseras på ett verk av författaren John Ajvide Lindqvist. Att det har tagit så lång tid efter megasuccén Låt den rätte komma in, är i sig ett mysterium. Inte minst med tanke på att ”Sveriges Stephen King” har gott om spännande material att förse oss med.

I denna märkliga fusion av drama och fantasy möter vi gränspolisen Tina (Eva Melander), som på grund av sitt annorlunda utseende har levt ett liv i utanförskap. Hon har dock en unik talang, att dofta till sig människors känslor. Att med en sniff kunna läsa av människors skam och nervositet gör henne fenomenal på sitt arbete då hon direkt vet när någon bär med sig något förbjudet.

En dag möter hon en mystisk man med liknande utseende och egenskaper. En relation mellan dem växer fram och Tina börjar snart gräva i frågan om vem hon egentligen är. Men vägen till vetskap är både skrämmande och krokig.

Eva Melander, oigenkännlig bakom det otroliga maskarbetet, gör en suverän insats. Det mest fascinerande med hennes rolltolkning är att det inte riktigt finns någon motsvarande att basera den på. Tina är alltså inte bara främmande för karaktärerna i filmen, utan också för oss åskådare. Att vi på rak arm inte kan säga var vi har henne, förstärker också filmens tema om rädslan för det okända.

Gräns hade dock aldrig funkat utan ett starkt manus och en tydlig vision, men genom detta har Ali Abbasi skapat något så ovanligt som en unik filmupplevelse. Även om det går att klura ut några av filmens gåtor innan svaren ges, bjuds det på flera överraskningar. Dessutom utgör dessa mysterium bara en del av filmens större existentiella pussel om vad det innebär att vara människa.

4 av 5

About Eric Diedrichs 621 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

2 Comments on Recension: Gräns (2018)

2 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline