Recension: Generation Wealth (2018)

”Generation Wealth” är spretig och faller platt.

Lauren Greenfield, regissör till "Generation Wealth"
Lauren Greenfield. Foto: Amazon Studios

Film: Generation Wealth (2018)
Regi: Lauren Greenfield
Genre: Dokumentär
Speltid: 1 tim 46 min

Lauren Greenfields ”Generation Wealth” är en dokumentär om det materialistiska och överflödiga samhället vi lever i, en film som klippt och skuren för att visas under den progressiva festivalen Way Out West. Tyvärr är dokumentären i sig nästan lika överflödig som samhället den försöker porträttera. 

Lauren Greenfield är en erkänd fotograf som i tidig ålder läste Bret Easton Ellis bok Noll att förlora och blev fascinerad av de teman som boken tog upp. Pengar, frosseri och lyx, den amerikanska drömmen under Reagans 80-tal. Hon bestämde sig för att starta ett projekt, som sträckte sig över 25 år, där hon fotograferade subjekt som var intressanta ur dessa perspektiv. Resultatet blev en bok och en utställning.

Och nu alltså en dokumentär med. Jag har en känsla av att boken och utställningen är riktigt intressanta, men här faller det mesta platt. Filmen är ihopsatt på ett sätt som ska få oss åskådare att skaka på huvudet åt dessa galna människor, som bland annat bygger USA:s största hus, plastikopererar sig till oigenkännlighet, låter sin dotter i ålder fyra vara med i en skönhetstävling och listan fortsätter. Det blir alldeles för många livshistorier för att få plats i en knappt två timmar lång dokumentär. Det känns spretigt helt enkelt.

Visserligen går det att förundras och skratta åt hur olika världsbilder vi människor kan ha; när vi får ta del av en kurs i etikett i Kina som exempelvis lär ut hur man äter en banan med kniv och gaffel är det svårt att inte dra på smilbanden. Men jag är inte säker på att Generation Wealth kommer att bygga några broar, få någon att tänka annorlunda. Det är nästan så att den utövar en form av översitteri. Vi som ser den ska känna att vi är bättre än de människor som medverkar.

Filmen har också en meta-aspekt. Greenfield filmar sig själv och sin familj, hon visar hur hennes process ser ut och hur hon pusslar ihop projektet. Att blanda in sig själv på det här sättet känns oerhört forcerat och gör det ännu svårare att hitta en form av sammanhängande tes. Greenfields svar på de komplicerade fenomen hon tar upp är på tok för simplistiska. Projektet som sådant är verkligen intressant, och många av de bilder som visas är fantastiska, men kanske hade det räckt med fotoutställningen (som du kan se på Nobels Fredscenter i Oslo fram till den 20:e augusti). Ibland stämmer klyschan ”en bild säger mer än tusen ord.”

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Filip Kruse 217 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

1 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline