Recension: Sicario 2: Soldado (2018)

”Sicario 2: Soldado” är en överraskande bra uppföljare.

Josh Brolin och Benicio Del Toro i "Sicario 2: Soldado"
Josh Brolin och Benicio Del Toro. Foto: Lionsgate

Film: Sicario 2: Soldado (2018)
Regi: Stefano Sollima
Manus: Taylor Sheridan
Med: Josh Brolin, Benicio Del Toro, Isabela Moner, Matthew Modine, Catherine Keener m.fl.
Genre: Drama, Action
Speltid: 2 tim 2 min

Jag var skeptisk när det beslutades att Sicario Denis Villeneuves mycket välgjorda film från 2015 om drogkriget vid USA och Mexicos gräns – skulle få en uppföljare. Inte bara skulle en av huvudskådespelarna (Emily Blunt) falla bort, Villeneuve skulle inte heller regissera och Roger Deakins skulle inte längre stå för fotot. Tur då att teamet fick behålla Taylor Sheridan som manusförfattare, för Sicario 2: Soldado är en överraskande bra film.

I Sicario var det knark som smugglades över gränsen av kartellerna. Nu är det människor, och när några självmordsbombare lyckas ta sig in i USA och utföra sina dåd, slår landets ledare tillbaka genom att försöka starta ett krig, kartellerna emellan. Matt Graver (Josh Brolin) sätts på det topphemliga militära uppdraget där omänskligt fulspel är vardagsmat. Med sig har han återigen den härdade legosoldaten Alejandro (Benicio Del Toro).

Innan filmen ens visat sin första bildruta kan vi ana att det är en dyster upplevelse som väntar. Den tunga, basfyllda musiken (komponerad av Hildur Guðnadóttirutlovar en mörk berättelse. Inledningsvis är berättandet något trevande, det är mycket som ska förklaras för oss innan vi faktiskt hamnar i kaoset. Scenerna äger rum runt hela världen, och ungefär tio titelkort hjälper till med navigeringen. Stegvis blir filmen dock bättre och bättre.

Det är framförallt Brolins och Del Toros film. Deras karaktärer byggs vidare på ett rasande effektivt sätt. De är båda hårdhudade; våldet och misären de genomlidit har gjort dem iskalla. Samtidigt är de fulla av mänsklighet, något skådespelarna förmedlar på ett imponerande sätt genom små och diskreta drag. Ännu ett plus i kanten är de små men viktiga rollerna som görs av ässen Matthew Modine och Catherine Keener.

Vi introduceras tidigt för en sidoberättelse om en ung pojke som rekryteras av en kartell. Länge känns berättelsen som att den inte alls passar in i filmen, men när den väl vävs in framåt slutet visar manusförfattaren Sheridan återigen att han är otroligt kompetent. Villeneuves ersättare Stefano Sollima har tidigare gjort fängslande italiensk crime (Suburra, serien Gomorra) och han lyckas framkalla den intensiteten även här. Det finns några riktigt svettiga militära operationer som sannerligen är tekniskt väl utförda.

Slutscenen hintar subtilt om ännu en uppföljare, men inte på det intetsägande och löjliga viset som Marvel brukar göra det på. Och, ja, så länge Sheridan, Del Toro och Brolin är anslutna har jag ingen anledning att vara skeptisk till en Sicario 3.

4 av 5

About Filip Kruse 181 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline