Recension: Anon (2018)

Lovande premiss men slarvigt utfört.

Clive Owen och Amanda Seyfried i "Anon"
Clive Owen och Amanda Seyfried. Foto: Netflix

Film: Anon (2018)
Manus & Regi: Andrew Niccol
Med: Clive Owen, Amanda Seyfried, Colm Feore m.fl.
Genre: Sci-fi, Thriller
Speltid: 1 tim 40 min

Andrew Niccol är en manusförfattare och regissör som bevisat att han har en sprudlande och unik fantasi. Hans debut Gattaca från 1997 som utforskar hur vår värld kan komma att se ut om genmodifiering implementeras i vardagen håller än i dag. Och hans manus till Truman Show är ett av de smartaste och mest filosofiska någonsin, jämförbart endast med de av Charlie Kaufman.

Niccols nya Netlfix-film, Anon, håller däremot inte i närheten av samma kvalitet som hans tidigare nämnda filmer. Premissen verkade lovande; i en dystopisk framtid där total transparens råder, där allt man gör lagras och kan ses av andra, får polisen ett märkligt fall där en anonym person lyckats hacka systemet. Sal Frieland (Clive Owen) sätts på fallet och han inser snart att en mystisk kvinna (Amanda Seyfried) verkar ligga bakom intrånget.

Tyvärr dras jag inte med alls i den här berättelsen, det fanns många störningsmoment som omöjliggjorde det. Filmen verkar äga rum i en stor stad som märkligt nog endast är befolkad av huvudkaraktärerna. Det är oftast helt ödsligt och folktomt på gatorna. Netflix borde väl ha råd med att anställa några statister? Tempot i filmen är medvetet långsamt i ett försök att skapa en uppslukande och tankeväckande atmosfär. Problemet är att fotot är så dystert och grått, så intetsägande och osofistikerat att jag bara blir trött. Den korta speltiden kändes betydligt längre än förra årets mycket långa Blade Runner 2049, som med sin vackra estetik förtjänar sitt sega tempo.

Våra två huvudroller görs av Clive Owen och Amanda Seyfried. Owen känns som om han är på väg utför nu, gubbig och uttryckslös. Några scener i filmen avslöjar att hans karaktär mist sin son, men han lyckas inte riktigt sälja den idén. Och själva händelsen verkar inte ha någon koppling alls till resten av storyn. Seyfried är något bättre, men inte heller hon kan rädda den här slarvigt utförda upplevelsen.

Ibland känns det som att Anon inte riktigt följer sina egna regler. Det komplicerade systemet där ens ögon fungerar som en egen dator, verkar fungera så som manuset vill att det ska göra. Det känns aldrig äkta. Framåt slutet kommer det fram lite överraskningar, men vid det laget var jag redan så avtrubbad att jag inte brydde mig. Vad som hade kunnat bli en riktigt intressant film, blir i stället bara ett väldigt dåligt avsnitt av Black Mirror.

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

Filip Kruse

Filip Kruse

Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.
Filip Kruse

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.