Recension: U:22 juli (2018)

”Andrea Berntzen skiner.”

Foto: Paradox Film

Film: U:22 juli (originaltitel Utøya 22. juli)
Manus & Regi: Erik Poppe, Anna Bache-Wiig & Siv Rajendram Eliassen
Genre: Drama
Med: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Brede Fristad, Elli Rhiannon Müller Osbourne m.fl.
Speltid: 1 tim 30 min

Den 22 juli 2011 betyder något för alla norrmän. Även resten av världen blev starkt berörda av terrordåden som utfördes av högerextremisten Anders Behring Breivik. Nu, sju år senare, kommer spelfilmen U-22 juli som öppnar med arkivbilder från bomben i regeringskvarteren i Oslo innan vi ett par timmar senare befinner oss på ön Utøya.

Ni kommer aldrig kunna förstå.” Orden tillhör 18-åriga Kaja (Andrea Berntzen) som i filmen tittar in i kameran. Hon pratar i telefon med sin mamma, men orden är menade till oss. Hon har kommit till Utøya med sin lillasyster Emilie (Elli Rhiannon Müller Osbourne). De bråkar över triviala tonårsproblem och Kaja lämnar systern i tältet för att äta våfflor med några vänner. Snart hörs plötsligt konstiga smällar och ungdomar kommer rusandes genom skogen i panik.

Filmen är gjord på det enda sätt man kanske kan berätta något så hemskt, i realtid och filmad i en enda lång tagning. Kameran snurrar runt och vi ser inget filmteam i närheten. Den blir som en egen person, som pressas in i lerväggen vid vattnet eller mot den barriga marken bredvid ungdomarna. Alla karaktärer är fiktiva men baserade på överlevandes berättelser. Förutom respekten för offren är det ett också ett strategiskt knep för att vi inte ska veta vilka som kommer att dö. Filmen gottar sig inte i blod men undviker det inte heller. Bleka barn med bortsprängda ansikten eller armar skymtar förbi medan kameran skyndar sig bort.

När Kaja för andra gången ringer sin mamma stockar det sig i halsen. Mammans exakta ord hörs inte utan bara hennes panikartade skrik som brusar genom telefonens högtalare. Och när en ung flicka långsamt tynar bort framför oss, hör jag hur näsdukar plockas fram ur prasslande förpackningar i salongen. Publiken rör på sig och åmar sig inför vad de vet kommer att hända. Regissören Erik Poppe bad överlevarna och deras familjer godkänna filmen innan den hade premiär, men trots det orsakade den kontrovers på Filmfestivalen i Berlin. Några applåderade, en del buade och många har frågat sig om filmen kommer för tidigt.

– Det ska göra ont att se filmen. Om det inte gör det är det för sent, sade Eric Poppe på Berlins Filmfestival.

Ibland faller filmen ner i klichéer som inte känns tillräckligt verkliga när allt annat bygger så mycket på realism. Amatörskådespelarna gör ett bra jobb och Andrea Berntzen skiner verkligen när vi får följa hennes flykt över den lilla ön. Ibland blir det nästan för snurrigt för mig, fast då och då stannar filmen upp, ibland obekvämt länge, när ungdomarna gömmer sig bakom ett träd eller i sprickor i berget.

Medan karaktärerna springer förbi kameran är det plötsligt en skugga som rör sig långsamt och metodiskt över ön. Vi får nästan aldrig se gärningsmannen. Vi hör mest skotten ljuda. Ibland så ofta att ungdomarna inte längre orkar reagera. Skotten i filmen är lika många som Behring Breivik sköt i verkligheten. 77 personer dog i hans terrorattentat, över 100 blev skadade och över 300 fick psykiska men. De allra flesta var under tjugo år.

4 av 5

Vill du ha tips på de bästa filmerna de senaste åren? Vi har sammanställt en lista.

About Charlotta Lundborg 16 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline