Kodachrome Netflix

Kodachrome (2018)

  • 1 tim 40 min
  • Drama
  • Netflix
03 december 2019 kl. 12:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Netflix fortsätter att leta efter storformen.

Netflix spelfilm Kodachrome är ett snyftardrama förklädd till en roadmovie som lånar lite väl mycket från tidigare filmer i genren, och avsaknaden på innovation blir därför tydlig.

  • Regi:
    Mark Raso
  • I rollerna:
    Jason Sudeikis, Ed Harris, Elizabeth Olsen m.fl.
Foto: Netflix.

Roadmovies är en genre som kretsar kring en resa som ofta slutar med att karaktärerna finner sig själva under resans gång. Alltid i en bil, på resande fot igenom Amerikas kultur. Episka filmer som Easy Rider, Thelma och Louise och Little Miss Sunshine, har roat publiken i decennier. Roadmovies är i dag en tillsynes urvattnad genre och om den ska göra succé måste en film bidra med något nytt och innovativt. Det går inte låna från tidigare verk och tro att man kan komma undan med det. Netflix senaste spelfilm Kodachrome är ett exempel på en roadmovie som har lånat lite väl mycket.

Streamingjätten är fortfarande ung i filmbranschen. Efter premiären av första filmen, Beasts of No Nation, som fick ett varmt mottagande, har Netflix experimenterat med genres och därför var valet av roadmovie givet. Rasistdramat Mudbound som släpptes förra året blev visserligen Oscarsnominerad, men tjänstens urval av filmer har varit för ojämnt. Förhoppningarna på den senaste filmen Kodachrome – ett snyftardrama på fyra hjul mellan far och son – är därför stora.

Jason Sudeikis från Horrible Bosses-filmerna spelar den misslyckade musikagenten Matt Ryder som en dag får reda på att hans far Ben, spelad av Ed Harris med samma rostiga stämma som Jeff Bridges i alla filmer nuförtiden, har cancer och endast några få månader kvar i livet. Ben har en framgångsrik karriär som stjärnfotograf bakom sig och hans sista önskan i livet är att få fyra rullar film framkallade i Kodachrome, en positiv färgfilm som slutade tillverkas och fanns länge enbart i Kodachrome-labbet Dwayne’s Photo i Parsons, Kansas. Ben och Matt beslutar sig för att med hjälp av en röd Saab-cabriolet åka de 320 milen till Kansas och framkalla fotografierna innan formatet försvinner för all evighet.

Filmen är baserad på en artikel publicerad i New York Times i 2010, skriven av journalisten Arthur Gregg Sulzberger, med titeln ”For Kodachrome Fans, Road Ends at Photo Lab in Kansas”. Delar av estetiken är hämtad från Livet från den ljusa sidan (1997) med Jack Nicholson, och många likheter finns det; allt från Ed Harris dryga, snabbkäftade fadersporträtt till det genomtänkta användandet av Saab-cabrioleten som färdmedel. Däremot gör inte den gode Harris bort sig. Samspelet mellan Jason Sudeikis är stundtals väldigt underhållande, men i jämförelse med Nicholsons tour de force framstår han som blek.

Men det stora problemet är att den orutinerade regissören Mark Raso blir för ivrig i sin övertygelse om att hans film är innovativ, när den i själva verket är en "långtidslånare", likt en deltagare i tv-programmet Lyxfällan, av förbrukade roadmovies och dramafilmer. Han blir för övermodig i sitt berättande och förutsägbarheten lyser igenom. Smått irriterande blir det när historien är kryddad med poesifloskler i ett uppenbart försök till att täppa igen alla hål i manuset.

Med Kodachrome vill Netflix locka en bredare publik som inte enbart består av den blödige dramaknarkaren. Filmen fläskar på inledningsvis med referenser från en svunnen musikera från 70-, 80- och 90-talet. Den som inte känner till 90-talsgruppen Live får sig en historielektion.

Trots missräkningen med Kodachrome är Netflix långt ifrån uträknad. Streamingjätten har förutsättningarna och har därför råd med att misslyckas i början av karriären. Storformen ligger runt hörnet.

För mer nyheter på Netflix nu kan du se vår lista här över nyheter från april 2018.

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL