Recension: Mot solnedgången (2018)

Vilset och trånande i festivalfavoriten Naomi Kawase senaste film.

Från filmen Mot solnedgången.
Foto: NonStop

Film: Mot solnedgången (2018)
Regi: Naomi Kawase
Manus: Naomi Kawase
Med: Masatoshi Nagase, Ayame Misaki, Tatsuya Fuji, m. fl.
Genre: Drama, romantik
Speltid: 1 tim 45 min

Den guldpalmsnominerade ”Mot solnedgången” vänder ljuset mot syntolkning men går tyvärr vilse i en omotiverad kärlekshistoria som inte håller för granskning.

Det här är min första bekantskap med den japanska regissören Naomi Kawase som tidigare gjort filmer som The Mourning Forest och Under körsbärsträden. Sen 2003 har hon nominerats hela fem gånger för Guldpalmen i Cannes och var så även ifjol med sin senaste film, Mot solnedgången. Mitt personliga förhållande till Cannes kan beskrivas som ganska knapphändigt, men lite höjer jag allt på ögonbrynen av nyfikenhet när en film som denna ska recenseras.

Misako (Ayame Misaki) jobbar som syntolkare på ett bolag där hon skriver ljudspåret till filmer för synskadade. Det är ett finkänsligt yrke som kräver många omgångar med en testgrupp där synskadade ger henne sin input på hennes beskrivning av filmen. Under ett av dessa möter hon den äldre fotografen Nakamori (Masatoshi Nagase) vars syn långsamt tas ifrån honom. Dessa individer är båda två vilse i olika stadier av livet, av olika anledningar.

Jag börjar redan efter tio minuter ana oro. Varför reagerar Misako så stark på diverse kritik hon får från testgruppen? Är inte detta hennes jobb? Eller är det hennes första uppdrag på jobbet? Frågor, frågor, frågor. Och varför fattar hon tyckte för Nakamori som porträtteras som ett ganska dryg typ? Misakos mamma har demens och hennes pappa är borta. Letar hon efter en ny fadersfigur? Hennes liv är tomt. Behöver hon en karl?

Eller…?

Ja, motivationen när det kommer till karaktärerna är för mig tidvis en gåta. Nakamori vägrar släppa taget om sitt forna liv som mästerfotograf…och därför behöver han en ung tjej som också är vilsen? Filmen vill skildra deras vilsenhet som två pusselbitar som bara väntar på att få fogas samman, men jag som tittare köper inte deras relation. Pusselbitarna är alldeles för otydligt utformade.

Mot solnedgången vilar tungt på ett lager av symbolik kring vad blindhet egentligen innebär, att det är först när vi vågar släppa taget om vår omvärld som den blir desto tydligare. Vår fantasi är det enda verktyg vi behöver. Och ja, det är lite småfint, ganska rejält sentimentalt och stundtals melodramatiskt med karaktärer som badar i solnedgångens lågor. Lite rörd blir jag kanske – filmen är ju faktiskt ganska fint fotad, men inte mycket mer än så.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Sebastian Hansson 144 Articles
Lärarstudent i Malmö som är uppvuxen på ett rejält mål Disney-och fantasyfilmer. Älskar det mesta inom film, från storskaligt och bombastiskt till intimt och nära. Fast allra mest Hayao Miyazakis verk.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.