Recension: Midnight Sun (2018)

”Midnight Sun” är onyanserad och skämmig.

Patrick Schwarzenegger och Bella Thorne i "Midnight Sun"
Foto: Open Road Films

Film: Midnight Sun (2018)
Regi: Scott Speer
Manus: Eric Kirsten (baserat på den japanska filmen med samma namn)
Med: Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim 31 min

Det är knappt så jag mäktar med att lägga energi på att skriva om Midnight Sun. Blotta tanken på filmen, regisserad av Scott Speer, får mig att sucka högt, något jag gjorde flera gånger under visningen i biosalongen. Jag vet inte vad som störde mig mest, kanske var det Arnold Schwarzeneggers son Patricks genomgående självbelåtna leende, eller möjligen den överdrivet dramatiska tonen som bara kändes parodisk, eller så var det faktumet att hela upplevelsen är en form av idealiserad version av något mycket mörkare.

Berättelsen är baserad på en japansk film med samma namn, men skulle lika gärna kunna tagits ur valfri bok av John Green. Katie (Bella Thorne) är sjutton år och lider av den sällsynta sjukdomen Xeroderma pigmentosum (XP). Den innebär att hon under inga omständigheter får vistas i solljus, det kan resultera i katastrofala konsekvenser. Hon spenderar därför dagarna inomhus, antingen spelandes på sin gitarr, eller hängandes med kompisen Morgan (Quinn Shephard). Om kvällarna när hon kan gå ut brukar hon sitta vid tågstationen och spela sin musik, så även kvällen på hennes high school-avslutning. Då dyker Katies barndomsförälskelse Charlie (Patrick Schwarzenegger) upp.

Hon vet allt om honom, men han har aldrig träffat henne. De inleder en relation, men Katie håller sin situation gömd för Charlie. Hon vill uppfattas som mer än bara en sjukdom. Filmen försöker verka realistisk, men uppfattas mer som en saga, en utopi av vad som faktiskt skulle ha hänt. Karaktärerna är felfria i sina handlingar; Katie och Charlie är vackra, mogna, osjälviska, nobla och lyckas med allt de gör. Hur många tonåringar kan känna igen sig i den beskrivningen?

Istället återfinns den pinsamhet och osäkerhet som skulle varit rollernas karaktärsdrag i själva skådespelet. Det är svårt att inte hålla för både ögon och öron när Bella Thorne spelar sina låtar. Tre ackord plus generiska och ofattbart lama texter som alla förbipasserande älskar. Och så var det Patrick Schwarzenegger då — ett ansiktsuttryck, noll skådespelarregister. Katie har också världens bästa pappa, spelad av Rob Riggle. Riggle brukar annars medverka i komedier och här testar han på sina dramatiska förmågor. Han är det bästa filmen har att erbjuda, men det är ingen superkomplimang direkt.

Katies sjukdom blir ett problem och Midnight Sun gör allt i sin makt för att vi ska bry oss. Karaktärerna ger oss uttalade och detaljerade beskrivningar av exakt vad de känner så att vi inte ska missa något och de gör känslomässiga uppoffringar medan akustisk musik spelas i bakgrunden och den gör ingenting med mig. Jag hoppas innerligt att ungdomar väljer bort den här kalkonen och istället passar på att gå och se Call Me by Your Name och Lady Bird. Två filmer som lyckats porträttera sjuttonåringar på ett betydligt djupare sätt.

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

About Filip Kruse 181 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline