Recension: En sista semester (2018)

En sista semester är en välspelad men inte särskilt rolig eller gripande resa.

Från "En sista semester". Ett par står på en strand och tittar ut mot havet.
BILD: Scanbox Entertainment. Donald Sutherland och Helen Mirren i En sista semester.

Originaltitel: The Leisure Seeker
Regi
: Paolo Vizi
Manus: Stephen Amidon, Francesca Archibugi, Francesco Piccolo, Paolo Vizi (Efter en roman av Michael Zadoorian)
Med: Donald Sutherland, Helen Mirren, Janel Moloney, Christian McKay m.fl.
Genre: Drama, komedi
Speltid: 1 tim 52 min

Paolo Vizis slarvar bort potentialen i sin films historia. Det skickliga huvudrollsparet lyckas inte heller rädda den övriga produktionens bristande kvalitéer. I sin helhet är ”En sista semester” en medioker upplevelse.

I En sista semester ser vi skådespelargiganterna Donald Sutherland och Helen Mirren i rollerna som Ella och John. Hon är sjuk i cancer och han blir allt mer och mer uppslukad av sin demens. Plötsligt en dag bestämmer de sig för att bege sig ut på en sista semester. De packar väskorna och rymmer iväg i sin gamla husbil ”The Leisure Seeker” på en road trip genom USA till Ernest Hemingways hus i Florida, en plats John alltid har velat besöka.

Det finns förvånansvärt lite att säga om ”En sista semester”en film som frontas av två skådespelarikoner som har briljerat på vita duken i över 40 år. Föga förvånande gör både Helen Mirren och Donald Sutherland bra insatser, men de är som skickliga frontartister backade av ett halvdant kompband som inte riktigt kan hålla takten. För det finns något grundläggande fel med filmens rytmik. Skämten kommer utan snärt och varenda klipp tycks ligga utanför filmens taktramar.

Själva grundidén om ett par på ålderns höst, som beger sig ut på en sista resa, är inte dum. Här finns utrymme för bitterljuva scener där odödlig kärlek brottas med fysisk dödlighet och, kanske framförallt, minnets bräcklighet. Problemet är att Paolo Vizis är osäker på vilken ton han vill att resan ska ta. Sekvenser som uppenbarligen ska väcka sympati avbryts med plumpa och nästan osmakliga skämt om just demens, vilket gör det hela rätt märkligt.

Värst är dock de scener där Ella och Johns barn oroligt övervakar sina telefoner och desperat försöker få tag i sina föräldrar. Det är tydligt att de ska ligga grund för en ytterligare dimension i huvudrollernas liv och diskutera hur bra föräldrar dessa verkligen är, något som är totalt ointressant för filmens huvudfokus. Att de också bjuder på en pinsamt dålig insats av Christian McKay i rollen som deras son gör inte saken bättre.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Om du letar efter filmtips, se vår lista över årets bästa filmer. Vi uppdaterar den med jämna mellanrum så att du alltid ska veta vilka som är årets främsta filmupplevelser.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.