Recension: Heathers (Avsnitt 1, säsong 1)

PK-samhället har gått för långt i serieversionen av ”Heathers”.

Huvudrollerna i Heathers.
Foto: Paramount Network

Tv-serie: Heathers, avsnitt 1, säsong 1
Skapad av: Jason Micallef
Med: Grace Victoria Cox, Melanie Field, James Scully, Brendan Scanell, Jasmine Mathews m.fl.
Genre: Komedi
Streamingtjänst: HBO

TV-serien ”Heathers” är baserad på kultklassikern med samma namn (eller Häxor, läxor och dödliga lektioner på svenska) från 1988 och med Winona Ryder i huvudrollen. I korthet handlar filmen om Veronica Sawyer (Ryder) och J.D. (Christian Slater) som “råkar” börja döda de populära personerna på deras high school.

Serien följer källmaterialet hyfsat troget, med många scener mer eller mindre kopierade rakt av. Eftersom den kommer vara längre än 100 minuter presenteras ett par plot twists på slutet som gör det möjligt för serien att fortsätta i en lite annorlunda riktning. HBO:s nytagning lyckas inte leva upp till det normbrytande originalet och präglas av undermåliga prestationer av sitt kemilösa radarpar Grace Victoria Cox och James Scully. Spaningen om att ungdomar bara jagar likes och är besatta av selfies blev tråkig redan 2004, och dialogen, som försöker vara en uppdaterad version av originalfilmen, faller mestadels platt.

Men det största problemet med serien är inte det undermåliga hantverket, det är att i centrumet för all ondska på skolan står det populära gänget Heathers, som istället för tre vita tjejer nu består av tre minoriteter. Heather Chandler (en fantastisk Melanie Field) är en tjock bitch som använder sin makt för att tvinga sina klasskamrater att skämmas om de gör något politiskt inkorrekt och riskerar att bli uthängda på internet. Hennes underhuggare Heather Duke (Brendan Scannell) är genderqueer och flamboyant och Heather McNamara (Jasmine Mathews) är en svart lesbisk tjej.

Skaparen Jason Micallef säger att precis som med originalet är tanken med serien att röra upp känslor och vara obekväm, vilket den har lyckats med om man läser reaktionerna på internet. Men trots det är den ändå mer eller mindre ett tröttsamt försök att vara modern och edgy och kanske hade den haft något värde om den faktiskt var välgjord. Men Heahters får mig inte direkt att känna någonting förutom förvirring. Heather Chandler är den enda intressanta karaktären, och det är skönt att få se en tjock tjej få vara snygg, men så vänder serien genast tillbaka till gamla normer när skolans rektorn ifrågasätter om tjocka tjejer kan vara populära, följt av en rad tjockisskämt.

Satiren i serien tordes ju vara att den vita smala heterotjejen bör vara högst i hierarkin för det är det som samhället lär oss. Det kunde vara ett intressant koncept om det inte byggdes på bekostnaden av marginaliserade människor som råkar illa ut på riktigt. Jason Micallef försvarar serien med att precis som i filmen är inte Heathers de egentliga skurkarna och antyder att vi kommer få se mer av alla karaktärer i TV-serien, så det finns en möjlighet att moralen (om det finns någon) är annorlunda än vad jag kan utläsa av första avsnittet. Sensmoralen i filmen är trots allt att inte att ge efter för de destruktiva krafterna i samhället (eller skolan) och istället med medkänsla skapa en bättre värld.

Uppenbarligen menar jag inte att tjocka eller homosexulla personer inte kan vara hemska människor, men jag har svårt att förstå vad det serien egentligen vill säga mig. Har pk-samhället gått för långt? Är det här samhället republikanerna i USA tror att vi lever i? Eller är det satir på en omöjlig situation som fortfarande ligger långt bort från verkligheten? Serien struntar fullkomligt i att homosexuella ungdomar har blivit mobbade och utstötta tills de tar livet av sig, eller att transpersoner och rasifierade blir mördade. Och om serien fortsätter i samma anda som filmen (vilket vi får anta), kommer det betyda att de marginaliserade karaktärerna kommer mördas, men inte för att de är marginaliserade – utan för att de förtjänar det.

Problemet är kanske också vilka vi är menade att sympatisera med. För det är ju (som alltid) det vita, normsmala heterosexuella paret. Gud nåde om tjockisar, queera och rasifierade kunde identifiera sig med huvudkaraktärerna någon gång. Att i film låta förtryckta människor blir förtryckarna är inget nytt, men det är inte givande eller coolt. Det är bara ett tråkigt och schablonartat grepp för att få publiken, som man av någon anledning tror är en homogen grupp, att identifiera sig med offren för att väcka medkänsla för andra människor som är utsatta på riktigt, istället för att bara lyssna på deras historia. 

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

Om du letar efter tips på bra och nya serier, se istället vår lista över de bästa serierna 2018.

About Charlotta Lundborg 27 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline