12 Strong (2018)
12 Strong är en ojämn krigsfilm som mest känns som en klumpig karikatyr.
"12 Strong" är ur många aspekter en typisk amerikansk krigsfilm. Här skildras historien om en av de mest framgångsrika amerikanska militärinsatserna i historien, som ägde rum i Afghanistan strax efter 11 september-attentatet. Samtidigt som vissa delar är plumpa karikatyrer bjuds det också på partier som nyanserar den svartvita bilden av gott mot ont.
Nicolai Fuglsigs debutlångfilm 12 Strong baseras på den verkliga historien om en liten amerikansk militärgrupp som lyckades ta sig in i Afghanistan och vinna ett stort slag mot talibanerna. Deras militära framgång räknas som en av de främsta i amerikansk militärhistoria.
I filmens centrum står kaptenen Mitch (Chris Hemsworth). Han har aldrig varit ute i strid, men det ska det bli ändring på efter 11 september-attentatet. Tillsammans med en grupp på 11 män, varav vi finner skådespelarna Michael Shannon och Michael Peña, skickas han ut till den Afghanska öknen med ett uppdrag – att möta upp den nordiska alliansledaren Abdul Rashid Dostum och slå ut den talibanske militärledaren Mullah Razzan.
Upplägget är som bäddat för en orgie i svettiga actionscener och tårdrypande sekvenser inlindade i amerikansk patriotism och Hollywood-stråkar. Även om det inte finns några som helst tvivel om vilka som är filmens goda gubbar, lyckas ändå Nicolai Fugslig att pryda sin svartvita karikatyr med några mer nyanserade sekvenser. Mitch levererar med jämna mellanrum klyschiga, men likväl passande insikter om krigets gråzoner.
Men några platta ord från Mitch räcker inte på långa vägar för att rädda helhetsintrycket. 12 Strong kantas av större problem än så. För det första är filmens stora antagonist Mullah Razzan fabricerad. Jag tvivlar förvisso inte på att den ondska han symboliserar gror i andra män i hans position, men han framställs löjligt enkelspårig. När filmskapare gör anspråk på att skildra verkligt hjältedåd, behövs också verkliga skurkar. Endimensionella monster funkar inte ens i superhjältefilmer.
Filmens andra stora problem är det närmast parodiska USA-fokuset. Att filmens hjältar tar följe med Abdul Rashid Dostum och hans män är kanske något som syns, men det är inget som känns. När den nordiska alliansens soldaterna blir skjutna faller de som Bondskurkar i periferin, men så fort en amerikansk soldat träffas blir det ett jäkla liv. Detta är till 100 procent en historia om de amerikanska soldaterna. De som dör vid deras sida är inte ens värda en reaktion.
Trots det skeva fokuset fungerar själva känslan i krigsscenerna ganska bra. Det är storskaligt och det är spännande. Speciellt när flygbomberna släpps och våra soldater smyger sig fram i byarnas ruiner. Givetvis bjuder också Michael Shannon på en sevärd biroll. Han dominerar varje scen han är med i och lyckas ge liv till sin karaktär. Trots att det är uppenbart att det egentligen är Chris Hemsworths uppgift, blir Shannon snabbt filmens hjärta. Nej, skippa 12 Strong och se istället någon av titlarna på vår lista över årets bästa filmer.