Recension: The Frankenstein Chronicles, säsong 1

Kreativ omtolkning av klassikern som tyvärr är en aning för lång.

Tre av huvudkaraktärerna i The Frankenstein Chronicles
Foto: ITV Encore

TV-serie: The Frankenstein Chronicles, säsong 1
Skapad av: Benjamin Ross, Barry Langford
Med:  Sean Bean, Tom Ward, Richie Campbell, Vanessa Kirby, Ed Stoppard, Anna Maxwell, Eloise Smyth m.fl.
Genre: Krminaldrama
Streamingtjänst: Netflix

Berättelsen om Frankenstein vägrar dö. Sedan 1818 har Mary Shelleys artificiellt skapade varelse varit en ihärdig besökare inom all form av populärkultur. Under bokens tvåhundraåriga livstid har de många adaptionerna tagit sig ett eget liv och gett upphov till nya mytologier.

The Frankenstein Chronicles är en av de mest intressanta tolkningar källmaterialet gett upphov till på senare år. Förväntar man sig en intrig liknande den i boken har man kommit fel. Det här är ett kostymdrama försatt i ett extremt skitigt London (sällan har TV-serier varit så här leriga) år 1827 där kommissarie John Marlott (spelad av en väderbiten Sean Bean) måste lösa ett mord där kroppen tycks vara hopsydd av flera olika barn.

Det som gör premissen extra intressant är att Mary Shelley (Anna Maxwell Martin), författarinnan själv, får träda in i detta mordmysterium som sträcker sig både högt och lågt i det brittiska samhället. Även om hon inte får jättemycket scenutrymme är det en intressant touch i en berättelse som ytligt sätt har ganska lite att göra med originalberättelsen, men som rent tematiskt är väldigt lika; Vad innebär det att människan leker Gud och är det ens möjligt att återuppleva död materia via vetenskapen?

Även om berättelsen i The Frankenstein Chronicles först och främst en deckare tillåter den sig att gräva betydligt djupare en gemene Beck eller Wallander med sina tankar om liv och död. Mysteriet står oftast är i centrum och under berättelsens gång visas en lortig, undre värld av 1800-talslondon upp där människohandel med lik är vardag för många.

Sean Bean fungerar ypperligt i huvudrollen som änkemannen som förlorat sin familj och som via mordfallet får agera ut sina faderskänslor i jakten på barnamördaren. Det är ett ofta åtstramat porträtt av en man som slits mellan hopp och förtvivlan. Jag tror att hans karaktär ler en gång under seriens sex avsnitt. Den här killen är inte särskilt glad.

Vad som däremot drar ner serien är dess längd. Sex avsnitt på vardera 47 minuter må inte låta särskilt långt men i fallet med The Frankenstein Chronicles är det så. Det finns en riktigt bra grund för tre-fyra stabila avsnitt här som tyvärr har smetats ut över sex stycken. Berättelsen rör sig långsamt framåt och det ska ske många turer fram och tillbaka mellan olika ärenden och människor. Rena scenupprepningar sker också i fler avsnitt där Sean Beans karaktär drömmer samma dröm upprepade gånger, vars upplösning är ganska obetydlig. Karaktärsgalleriet känns även det en aning utfyllt där många karaktärer får ta alldeles för mycket plats i förhållande till sin minimala påverkan på handlingen.

Med några extra omgångar på gymmet hade denna tolkning av Mary Shelleys klassiker kunnat trimma fläsket och bli något riktigt bra. Förhoppningsvis lär de sig till säsong två.

Betygssymbol för 3 av 5

Vill du ha tips på riktigt bra serier? Vi har sammanställt det bästa!

About Sebastian Hansson 146 Articles
Lärarstudent i Malmö som är uppvuxen på ett rejält mål Disney-och fantasyfilmer. Älskar det mesta inom film, från storskaligt och bombastiskt till intimt och nära. Fast allra mest Hayao Miyazakis verk.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.