Recension: Game Night (2018)

En del skratt i en överdrivet urspårad story.

Rachel McAdams och Jason Bateman i "Game Night"
Foto: Warner Bros. Pictures

Film: Game Night (2018)
Regi: John Francis Daley, Jonathan Goldstein
Manus: Mark Perez
Med: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chandler, Lamorne Morris, Jesse Plemons m.fl.
Genre: Komedi, Action
Speltid: 1 tim 40 min

Game Night skulle kunna klassas som en humoristisk variant av David Finchers The Game. Tre par träffas regelbundet för spelkvällar, alltid hemma hos de mycket tävlingsinriktade Max (Jason Bateman) och Annie (Rachel McAdams). En kväll dyker Maxs bror Brooks (Kyle Chandler) upp. Han är en rik riskkapitalägare som är i stan för sitt jobb, och han föreslår att de ska ha nästa veckas spelkväll i sitt hyrda hus några kvarter bort. Han lovar dem att den kommer att bli minnesvärd.

Det är nämligen så att Brooks har anlitat ett företag som iscensätter kidnappningar, för att sedan låta resten av deltagarna hitta den försvunne med hjälp av ledtrådar; den som hittar personen först vinner. Problem uppstår dock genast när faktiska bortrövare anländer till huset och försvinner med Brooks, utan att de andra i gänget uppfattar situationen. Det som var tänkt att bli en rolig kväll hinner bli ett oväntat äventyr, med många överraskande vändningar.

Bateman är van vid den här typen av material. Han har spelat liknande roller förut och han är för det mesta rolig. Det går att lita på att han hittar komiken hos en vanlig man som försätts i ovanliga situationer. Det otippade är att de ofta mer seriösa skådisarna McAdams, Chandler och Breaking Bads Jesse Plemons är så pass roliga som de är. Plemons spelar polisen Gary som också är granne till Max och Annie. Han vill så gärna vara med på spelkvällarna, men har slutat få inviterna. Det är något med hans uppsyn som är både smått läskigt och väldigt komiskt. Också Lamorne Morris från New Girl, som spelar en av gängets deltagare, är värd en eloge för sin insats.

Manuset, skrivet av Mark Perez, är filmens drivkraft och mittpunkt. Skämten är stundtals mycket underhållande; de innehåller ofta popkulturrefernser eller fyndiga anspelningar på karaktärsdrag. Ibland är de fysiska och situationsbaserade som när Max av misstag spiller blod på en vit hund och förgäves försöker tvätta rent den fast det bara blir värre. Game Night har en mer sofistikerad humor än de flesta nutida amerikanska komedierna. Därför är det så synd att Perezs manus inte fungerar lika väl när det kommer till den narrativa biten.

Det dröjer inte länge innan filmen totalt spårar ur mer än nödvändigt. Visst är det kul med några ”twists and turns”, men har man sett den här typen av film tidigare är de inte så chockerande som Game Night vill få oss att känna; de uppfattas mest som överdrivna och tröttsamma. Framåt slutet utvecklas äventyret till någon form av bombastisk actionrulle, och här kör man av vägen helt. Game Night låg länge på en trea i betyg. Den består av många bra skådespelarinsatser och den får en att skratta tillräckligt ofta – men berättelsen i sig fick mig till slut bara att himla med ögonen.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5Vill du ha tips på riktigt bra film? Vi har sammanställt de bästa filmerna de senaste åren.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.