Recension: Mute (2018)

”Mute” är, precis som sin huvudkaraktär, en intetsägande film.

Leo badar i neon i Netflix-filmen Mute
Foto: Netflix

Film: Mute (2018)
Regi: Duncan Jones
Manus:  Michael Robert Johnson, Duncan Jones
Med: Alexander Skarsgård, Paul Rudd, Seyneb Saleh m.fl.
Genre: Sci-fi
Speltid: 2 h 6min

Duncan Jones har haft planer på att göra filmen Mute ända sedan han gick klart filmskolan 2001. Av flera olika anledningar dröjde det dock tills nu för filmen att få premiär. Det sista hindret Jones ställdes inför var att ingen ville distribuera hans film, det vill säga innan Netflix köpte rättigheterna för att släppa den på sin streaming-tjänst. Nu, med facit i hand, måste jag tyvärr säga att jag förstår varför så många distributörer valde att tacka nej till Mute.

När Leo var liten var han med om en otäck båtolycka där hans stämband skadades svårt. För att nånsin kunna tala igen behövde han opereras, men nekades detta av sin egen mor eftersom de levde enligt amish regler.

Vi hoppar framåt flera år i tiden. Leo jobbar som bartender på en klubb i ett futuristiskt Berlin. Där jobbar också hans flickvän Naadirah, som han älskar över allt annat. En morgon vaknar han upp och upptäcker att hans älskade är spårlöst försvunnen. Han börjar desperat leta efter Naadirah och till en början famlar han helt i mörker, men efter ett tag börjar bitarna falla på plats. Han kommer närmare att få reda på var hon tagit vägen och snubblar även över en del hemligheter om Naadirah, som han kanske inte kände så väl som han trodde.

Som jag skrev i textens ingress så förstår jag varför Duncan Jones hade problem att hitta en distributör till den här filmen. Det är nämligen en undermålig film på flera plan. Om vi börjar med skådespeleriet så är det bristfälligt från i stort sett alla inblandade. Jag tänker främst på de mindre kända aktörerna såsom Syneb Saleh i rollen som Naadirah men jag tycket inte heller de mer etablerade skådespelarna gör speciellt bra ifrån sig. En av anledningarna till detta är filmens dialog som känns extremt onaturlig och inövad vilket i sin tur leder till att personkemin mellan filmens karaktärer är som bortblåst, speciellt mellan huvudkaraktärerna Leo och Naadirah, vilket är direkt förödande för helhetskänslan.

Justin Theroux med sitt blonda hårsvall i Netflix-filmen Mute
Foto: Netflix

Sen har vi den här grejen med att Alexander Skarsgårds karaktär Leo är stum. Jag förstår faktiskt inte varför det var så viktigt för Duncan Jones att ha det så. Filmen hade antagligen blivit bättre annars eftersom Skarsgård hade kunnat skådespela mer till sin fulla potential. Nu går han mest runt och är tyst och ser ledsen ut. Om Leos stumhet nu var en så viktig detalj att filmen till och med fått sin titel utefter den så tycker jag Jones skulle gjort mycket mer av den helt enkelt.

Mute tydligt inspirerad av Blade Runner, men då den inte ens nästan når upp i samma visuella nivåer är det nästan bara till dess nackdel. Dessutom är specialeffekterna direkt gräsliga på sina ställen vilket naturligtvis inte är till filmens fördel.

Den enda behållningen i Mute är egentligen Clint Mansells musik, som åtminstone håller en högre nivå än resten av filmen. Sedan är blinkningarna till Duncan Jones debutfilm Moon lite roliga också – med betoning på lite.

Med en etta i betyg är Mute en av året första riktiga bottennapp. Ta gärna en titt på denna lista för att få tips på filmer som lyckats bättre under 2018.

About Gustav Larsed 84 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline