Recension: Last Flag Flying (2017)

Bra skådespelarkemi räddar Richard Linklaters ”Last Flag Flying”.

Bryan Cranston, Laurence Fishburne och Steve Carell i Richard Linklaters "Last Flag Flying"
Foto: Amazon Studios

Film: Last Flag Flying (2017)
Regi: Richard Linklater
Manus: Richard Linklater och Darryl Ponicsan (baserat på en bok av Darryl Ponicsan)
Med: Steve Carell, Bryan Cranston, Laurence Fishburne, J. Quinton Johnson m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 2 tim 5 min

Richard Linklaters ”Last Flag Flying” inleder med att Larry ”Doc” Shepherd (Steve Carell) går in på en bar och beställer en öl av bartendern Sal Nealon (Bryan Cranston). De båda deltog i Vietnamkriget tillsammans och när Sal inser vem han pratar med skiner han upp. Doc säger att han har något att visa honom, och de kör till en näraliggande kyrka där pastorn Richard Mueller (Laurence Fishburne) predikar. Vips så är återföreningen av dessa tre krigsveteraner ett faktum, men anledningen till den visar sig vara mörk.

Docs son, också en medlem i marinkåren, har nyligen dött i Baghdad och han undrar om sina gamla kompisar kan tänka sig att följa med för att begrava honom. De tre herrarna inleder således en road trip. Först åker de och hämtar kroppen, sedan hem till Doc i New Hampshire. Under resan minns de tillbaka på den tid då de själva var unga och hur de handskades med fasorna de fick uppleva.

Regissör Linklater har en tendens att utstråla patriotism med sina filmer. Antingen kan de vara lika relevanta för icke-amerikaner att se (BoyhoodDazed and Confused) eller kännas rätt exkluderande (Everybody Wants Some!!). Last Flag Flying faller tyvärr in i den senare kategorin. Berättelsen är ganska snäv och jag tror att främst en amerikansk publik kommer att uppskatta den. Mycket tid läggs åt sympati för amerikanska soldater, medan offer från länderna de invaderade ignoreras. Visserligen innehåller filmen en del kritik mot USA, men den känns dämpad och intetsägande.

Tur är då att manuset också ger utrymme för skådespelarensemblen att lysa. De tre huvudkaraktärerna är väldigt olika och deras kommunikation resulterar ofta i underhållande konflikter, i synnerhet mellan Sal och Mueller. Doc är väldigt lågmäld och håller sig för det mesta i bakgrunden. Steve Carell, som annars kan vara väldigt synlig i sina komiska roller, visar än en gång att han klarar av en subtil dramatisk insats.

Bryan Cranston spelar Sal, en person som pratar utan att tänka. Han går rakt på sak, är oberäknelig och äventyrligt lagd. Laurence Fishburne spelar Mueller som jag hela tiden såg som en förlängning av sin karaktär från Apocalypse Now. Han var lika stökig som Sal i ungdomen, men ”hittade Gud” och blev pastor. Det roligaste och det bästa med Last Flag Flying är tugget mellan dem. Sal är skeptisk till Muellers tro medan Mueller lite nedlåtande dömer Sal för sin livsstil. Under allt detta märker vi att de egentligen tycker om varandra.

Filmen utspelar sig 2003, vilket understryks gång på gång. Lite för mycket krut läggs på snack om vad man kan göra på internet nuförtiden och alldeles för många scener involverar det galna i fenomenet mobiltelefoner. Samtidigt är Linklater en veteran av ett annat slag — han kan det här med regi. Last Flag Flying flyter på rätt bekvämt och är en njutbar liten road movie, som inte riktigt lyckas beröra på djupet.

Betygssymbol för 3 av 5

About Filip Kruse 175 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

1 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.