Recension: Utan nåd (2017)

”Utan nåd” är en stark men övertydlig hämndhistoria.

Diane Kruger går längs en regnig och neonklädd gata i Utan nåd.
Foto: Studio S. Diane Kruger i Utan Nåd.

Originaltitel: Aus dem Nichts
Regi: Fatih Akin
Manus: Fatih Akin & Hark Bohm
Genre: Drama, Thriller
Med: Diane Kruger, Denis Moschitto, Numan Acar m.fl.
Speltid: 1 tim 46 min

Göteborg Film Festival visades Fatih Akins nya film ”Utan nåd”, som i fjol belönades med en Golden Globe för bästa utländska film och var årets tyska bidrag till Oscarsgalan. Det är en mörk film om hämnd och de högerextrema krafter som växer sig starkare i Europa. 

När en bomb exploderar utanför hennes makes kontor faller Katjas värld samman. Liken av både honom och deras gemensamma son är oigenkännliga. Sedan hon gifte sig med Nuri hade han varit drogfri och slutat langa. Inte heller hade han några fiender.

Polisen envisas med att Nuri måste ha hållit på med något kriminellt vid sidan om och att detta var en hämndaktion, de frågar också om han var troende muslim och om dådet kan ha varit relaterat till islamism. På varje fråga svarar Katja ”nej”, hon misstänker istället att det rör sig om ett hatbrott.

”Utan nåd” är ur många aspekter en skoningslös film. Vi ställs inför ett hänsynslöst dåd och ett kallt och orättvists rättsväsende. Katja brukar droger för att lindra smärtan, medan polisen fortsätter att envisas att bombattacken måste ha koppling till Nuris förflutna. Den prisade regissören Fatih Akin hittar i många scener rätt nerv, men samtidigt är hans film övertydlig. Jag uppskattar ett en film kommenterar och speglar ett samtida samhällsproblem, tyvärr skriver Utan nåd sin publik på näsan.

Katjas jakt på hämnd är spännande att följa och Fatih Akin undviker att klampa i de stora klyschorna. Likaså lyckas han förmedla hur Katja instinktivt formar sin plan under resans gång. Överrumplad av vad som har hänt kan hon inte tänka klart utan hennes agerande följer en flod av känslor. Det stora problemet är att gärningsmännen hon jagar är platta schabloner fullständigt utan empati. Denna svartvita bild av det goda och det onda känns mest bara naiv och överensstämmer inte med filmens realistiska ton.

Då regissören rakt igenom är närmast övertydlig med vad han vill förmedla blir det helt enkelt bara för mycket när han avslutar filmen med en faktaruta om likartade brott. Likväl är Utan nåd en klart sevärd film med några riktigt spännande scener och bra skådespel – särskilt från Diane Krugers sida.

Betygssymbol för 3 av 5

Detta filmår har startat otroligt starkt. Vi har redan delat ut två fempoängare och flera fyror. Se vår samlingssida med de bästa filmerna 2018 för tips och rekommendationer.

1 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.