Recension: The Death of Stalin (2017)

”The Death of Stalin” bjuder på gapskratt och mestadels smart satir.

Bild från filmen The Death of Stalin.
Filmens ensemble är genomgående riktigt bra. Foto: eOne Films

Film: The Death of Stalin (2017)
Regissör: Armando Iannucci
Manus: Armando Iannucci, David Schneider, Ian Martin, Peter Fellows, samt Fabien Nury och Thierry Robins (serietidning).
Med: Steve Buscemi, Jason Isaacs, Simon Russel Beale, Andrea Riseborough, Jeffrey Tambor m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 1h 46min

Armando Iannucci följer upp sin satir ”In the Loop” (2009) med ännu en spark mellan benen på det politiska etablissemanget. ”The Death of Stalin” skildrar maktspelet efter Stalins död. Filmen är rolig, välspelad och de politiska kommentarerna är oftast träffsäkra.

Året är 1953 och Josef Stalin (Adrian McLoughlin) styr fortfarande sina kamrater med hjärnhand. Snart faller han ihop inne på sitt kontor och avlider kort därefter. Hans död försätter landet i sorg men blir också startskottet för ett politiskt maktspel bakom kulisserna. Gregory Malenkov (Jeffrey Tambor) är sedan tidigare utvald till Stalins ersättare, men de högt uppsatta ministrarna, med Lavrentiy Beria (Simon Russel Beale) och Nikita Khrushchev (Steve Buscemi) i spetsen, är beredda att göra vad som helst för att ta över tronen.

Filmen är delvis baserad på verkliga händelser men Armando Innucci har givetvis tagit sig kreativa friheter. Öppningsscenen i en konserthall, där Stalin ber om att få konserten inspelad först efter dess slut, är uppskruvad till max. Det finns flera liknande sekvenser där absurditeter och svordomar kastas fram och tillbaka i rappa replikskiften. Under scenen där ämbetsmännen lyfter Stalins döda kropp är det svårt att hålla sig för skratt.

Därtill uppskattar jag Iannuccis beslut om att strunta i att ge karaktärerna en tillgjord rysk brytning. Istället sker leveransen på ett torrt brittiskt vis, vilket bara upphöjer den satiriska illusionen. Filmen är genomgående smart och välskriven. Som när Malenkov paradoxalt utbrister att ”Stalin minsann var en liberaliseringsradikal pionjär”, i syfte att rättfärdiga en icke-kommunistisk handling.

I det hänseendet fungerar satiren men andra gånger knakar det i fogarna. Speciellt i den sista akten, där filmen får en betydligt mörkare ton, blir de politiska kommentarerna något överdrivna. Dock gillar jag att Iannucci inte bara gör komisk fars av det kommunistiska styret. Somliga scener framställer det fruktansvärda förtrycket av folket och de flesta av karaktärerna är obehagliga individer trots sin komiska charm.

Dessutom gör filmens ensemble ett lysande jobb. Maktkampen mellan Beria och Khurshchev skildras till perfektion av Russel Beale och Buscemi, men framförallt blir jag imponerad av Jason Isaacs. Han är en underskattad skådespelare som här spelar Georgy Zhukov, ledaren för den sovjetiska armen, och stjäl varje scen han är med i.

Sammanfattningsvis är ”The Death of Stalin” en väl sevärd komedi. Iannuci är skarp med pennan och därför är det frustrerande att den politiska satiren inte fungerar hela vägen. Han är redan mästerlig på att framkalla bra prestationer av sina skådespelare och när han lyckas sammanfoga berättandets olika delar är jag övertygad om att det kan resultera i storverk.

Betygssymbol för 3 av 5

Om du vill läsa mer om politisk satir och film, kan du läsa vår exklusiva intervju med Armando Iannucci.

About Rasmus Torstensson 85 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

2 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.