Recension: Coco (2018)

Coco är en varm och spännande film som handlar om hur viktig familjen är och att följa sina drömmar.

Affisch till Coco med huvufiguren Miguel och hela hans familj
Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Film: Coco (2017)
Regi: Lee Unkrich & Adrian Molina
Manus: Adrian Molina & Matthew Aldrich
Originalröster: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt, Alanna Ubach, Renée Victor m.fl.
Genre: Animerat
Speltid: 1 tim 45 min

Coco är den senaste animerade filmen från Pixar. Det är en hyllning till den mexikanska kulturen, musiken och, framför allt, den mexikanska familjen. Det är en varm och spännande film som handlar om hur viktig familjen är och att följa sina drömmar.

Miguel är en tolvårig pojke som bor i Santa Cecilia i Mexiko. Hans familj är en rätt vanlig mexikansk familj. Den är stor, sammansvetsad och leds av matriarken Abuelita (spanska för farmor/mormor) Elena. Det som gör den skomakande familjen lite ovanlig är att de har ett strikt förbud mot musik. Miguels stora hjälte är mariachi-legendaren Ernesto de la Cruz. Det är inte det lättaste att ha drömmar om att bli musiker när ens familj har förbjudit musik.

När hela staden samlas för den stora högtiden De Dödas Dag (Día de Muertos), skickas Miguel plötsligt till De Dödas Rike när han försöker ”låna” de la Cruz’ gitarr för att delta i stadens musiktävling. Det enda sättet han kan komma tillbaka till De Levandes Värld är genom att hitta en förfader som kan välsigna honom. Problemet är bara att det inte är det lättaste att hitta en förfader som dessutom kommer låta honom fortsätta spela musik. Hans enda hjälpreda är Dante, en knasig och lojal hund, och Hector, en luffare i De Dödas Rike.

Miguel och hans gitarr i Coco
Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

När jag såg klippet för Coco på julafton var jag inte vidare imponerad; en film om en pojke som vill, men inte får, spela musik var inte en berättelse som såg ut att kunna bli något speciellt. Pixar levererar dock än en gång. För Coco är egentligen en mångfacetterad film.

Miguels dröm om att bli en musiker kommer i konflikt med hans kärlek till sin familj. Detta är en problematik som inte har ett enkelt svar. Berättandet är förenklat, för att passa målpubliken. Detta gör dock inget för att förminska problematiken och budskapet, som är riktigt starkt; hur ska man kunna välja mellan något man älskar och människor man älskar?

Pixar har gett oss en rad fantastiska världar, som leksakernas värld i Toy Story, fiskarnas värld i Hitta Nemo och ett barns psykologiska inre i Insidan ut. I Coco utspelar sig det stora äventyret i De Dödas Rike. De Dödas Dag är en stor högtid i Mexiko, som äger rum den 31:a oktober, då man hedrar sina döda. Skelett och dödskallar är vanligt förekommande symboler. Detta känns kanske som lite väl morbida figurer för en barnfilm. Men även om befolkningen i De Dödas Rike är vandrande skelett är de aldrig läskiga egentligen. De är, tvärtom, ganska knasiga över lag. Alla som ”bor” i De Dödas Rike lever för De Dödas Dag, då de får återvända till De Levandes Värld för att besöka sin familj. Detta gör de vandrande skeletten till sympatiska figurer, som representerar budskapet om hur viktig familjen är.

Miguel och några av hans "döda" familjemedlemmar i Coco
Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Det bjuds på en hel del mexikansk musik i filmen. Min enda egentliga invändning mot den här filmen är att den svenska översättningen av låtarna inte fungerar särskilt väl. Och det är ju lite beklagligt, med tanke på att det är en film där musiken är så central. Jag tror inte vi i Sverige kommer få ytterligare en Let it Go, som med Frozen.

Pixar levererar en hel del bra film. Personligen tycker jag att de missar lika ofta som de träffar efter de köptes av Disney, men med Coco har de verkligen lyckats. Förutom ett starkt budskap och ytterligare en underbart fantasifull värld, bjuds vi på en hel del spänning när Miguel måste gå under täckmantel i De Dödas Rike för att försöka hitta en släkting som kan tänka sig skicka tillbaka honom till De Levandes Värld och låta honom fortsätta spela musik.

Dessutom är det någonstans betryggande att se att medan den amerikanska presidenten talar väldigt nedsättande om mexikanska invandrare och pratar om att bygga en mur för att hålla dem ute har amerikanska Pixar valt att göra en film som hyllar den mexikanska kulturen. För om Hollywoods största filmbolag (Disney) vågar satsa sådana här summor på en film som går rätt emot vad presidenten säger, kanske det finns hopp om framtiden.

Bäst: Budskapet om familj och drömmar

Sämst: Den svenska översättningen av låtarna

4 av 5

”Coco” är en av många bra filmer från 2018. Öppningen på filmåret kan vara det bästa någonsin. Fler bra filmtips hittar du här.

About Andreas Ziegler 126 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.